POLITISK KOMMENTAR för några år sedan när jag bestämde mig för att ansluta mig till ett kommunistiskt parti i Sverige upptäckte jag snabbt att det finns två partier som kallar sig kommunistiska. Det väckte en enkel men avgörande fråga: om två partier säger sig stå på marxismens grund – varför går de då åt olika håll i de stora frågorna? Av erfarenhet vet varje marxist att när “två linjer” uppstår i en avgörande fråga, är det oftast inte en detaljskillnad, utan en fråga om klasslinje.
Jag gjorde därför det mest konkreta testet man kan göra i vår tid: jag frågade om kriget i Ukraina när det bröt ut. Jag ringde Kommunistiska Partiet. Svaret jag fick var i praktiken att Ryssland/Putin gör rätt – att det handlade om att “skydda sig” mot USA. Det räckte för mig. Inte för att jag letar efter “rätt” retorik, utan för att en sådan hållning avslöjar själva kärnan: att man väljer ett imperialistiskt läger mot ett annat och kallar det antiimperialism.
Kort därefter kom jag i kontakt med SKP. Där var svaret tvärtom omedelbart och klart: vi tar inte sida i ett imperialistiskt krig. På båda sidor står härskande klasser, och det är arbetarklassen som betalar – med löner, med liv, med framtid. Den linjen är inte “neutralitet”. Den är leninism: klasskampens utgångspunkt också under krig, och kravet att arbetarklassen ska vägra bli kanonmat åt sin egen borgarklass.
Varför skriver jag detta nu? För att opportunismen inte bara är en gammal sjukdom från läroböckerna. Den är här och nu – och den klär sig gärna i rött.
Jag såg nyligen ett inlägg från en K-medlem som försökte göra en skandal av att SKP delat ett gemensamt uttalande från Tudehpartiet och Israels kommunistiska parti. Som om det vore en “synd” att stå på en principfast linje: mot imperialistisk aggression, mot krig, och för arbetarklassens självständiga kamp. Det säger mycket. För här avslöjas ett mönster som marxister känt till sedan länge: när opportunismen blir pressad väljer den alltid en genväg – den ersätter klassanalys med lägerlogik.
I K:s hållning ser vi just detta: man kan hata USA-imperialismen med rätta, men gör det på ett sätt som leder till att man i praktiken ursäktar eller förskönar andra makter och andra härskande klasser. Som om världens problem vore att USA är “extra ond” och därför blir allt som slår mot USA automatiskt “progressivt”. Det är en farlig villfarelse. Lenin bekämpade den i sin egen tid: det räcker inte att säga “mot imperialismen” – man måste fråga: vilken klass tjänar detta?
Det är här frågan om Iran blir avslöjande. Att vara emot USA:s och Israels angrepp på Iran är självklart för varje antiimperialist. Men att detta skulle innebära politiskt stöd till Ayatollah-regimen – en borgerlig statsmakt byggd på repression, exploatering och blodig kväsning av arbetarklassens protester – är ett fullständigt brott mot kommunismens ABC. Den iranska arbetarklassen har inte “vunnit” på teokratins överbyggnad. Den har piskats, fängslats och skjutits av samma regim som nu presenteras som “motståndskraftig” i geopolitikens teater.
Och här uppstår den mest pinsamma och samtidigt allvarliga frågan: när personer med Khameneis bild förekommer i ett demonstrationståg under kommunistiskt namn – vad är det man signalerar? Om det är “bara” anti-USA, varför måste det ske genom att ge symboliskt utrymme åt en repressiv borgerlig regim? När man börjar tåla det, har man redan flyttat sig från arbetarklassens självständighet till en sorts politisk lägerlojalitet.
Detta är precis den gamla historien: Kautsky, mensjevikerna och hela den opportunistiska traditionen som alltid hittade “skäl” att skjuta upp klasslinjen – alltid hittade någon “nödvändig” allians, någon “tillfällig” underordning av arbetarklassens intressen. Resultatet blev alltid detsamma: arbetarklassen desarmerades politiskt, medan borgarklassen fortsatte sin agenda.
Och samma sak gäller Israel-frågan. Att Israels kapital och statsmakt bedriver ett brottsligt krig och en brutal politik är sant. Men att förvandla detta till att “Israel” som helhet – inklusive arbetarklassen, inklusive kommunister och oppositionella – är en enhetlig fiende är inte marxism. Det är borgerlig nationalism spegelvänd. Kommunister skiljer alltid mellan klass och stat. Israels arbetarklass är inte identisk med Israels kapital. Precis som att Irans arbetarklass inte är identisk med Ayatollahs kapitalistiska stat. I båda fallen kläms arbetare mellan repression, chauvinism, krigsekonomi och en härskande klass som kräver “nationell enhet” för att kunna fortsätta sin politik.
Det är därför SKP:s linje är så avgörande i praktiken: internationalism. Arbetarklassens fiende är inte “folket på andra sidan gränsen”, utan den egna borgarklassen och dess krigspolitik – samt de imperialistiska block som slåss om kontroll över marknader, rutter och råvaror. Den som kallar sig kommunist men inte kan skilja på Israels arbetare och Israels kapital har inte bara gjort ett misstag – den har öppnat dörren för samma chauvinism som borgarklassen lever av.
Det är allvarligt. För i en tid av upptrappning, krigshets och militarisering behöver arbetarklassen en klar linje. Opportunismen vill göra oss till svans: svans åt “rätt” stat, “rätt” regim, “rätt” block. Men kommunismens uppgift är motsatsen: att bygga en social front under arbetarklassens ledning, att bryta krigslogistiken, att försvaga den egna borgarklassens krigsförmåga, och att resa solidaritet mellan arbetare över gränserna.
Kriget visar redan vad som väntar: samma härskande klasser som predikar “värderingar” och “säkerhet” skickar notan till arbetarklassen. De vill att arbetare ska frysa, svälta, förlora rättigheter, och i nästa steg – döda andra arbetare. Mot detta finns bara en verklig motkraft: klassmedveten organisering och revolutionär politik.
Den som vill ha en kurs i detta är välkommen. Men låt oss vara ärliga: detta är inte en akademisk fråga. Det är en fråga om huruvida arbetarklassen ska luras in i blockpolitik – eller resa sig som självständig kraft, med sin egen agenda.
Josef Brant
