FACKLIGT UTRIKES En våg av spontana protester bland kontraktsarbetare har spridit sig genom flera av Indiens stora industrizoner under våren. National Herald beskrev den 19 april hur strejker och protester, från raffinaderier till fabriksområden i Noida och Manesar, vuxit fram utan traditionell central facklig ledning.
Tidningen framhöll att arbetarna i stor utsträckning samordnat sig själva genom korta videoklipp och direkt kommunikation via sociala medier. I Noida deltog enligt myndighetskällor över 42 000 arbetare i aktioner vid fler än 80 arbetsplatser, något som även återgavs av Peoples Dispatch. Den 13 och 14 april rapporterade riktpunkt om våldsamma sammandrabbningar i Noida, där protesterande fabriksarbetare drabbade samman med polis, hundratals personer greps och delstatsregeringen tvingades till en retroaktiv höjning av minimilönerna från den 1 april.
Bakgrunden är en djup materiell kris för arbetarna. Lönerna i flera delstater legat stilla i åratal, medan levnadskostnaderna stigit kraftigt. Arbetarna kräver högre minimilöner, åtta timmars arbetsdag, dubbel ersättning för övertid och garanterad veckovila. Det är krav som i verkligheten borde vara elementära, men som i Indiens export- och industriregimer behandlas som hot mot ordningen.
När protesterna i Noida hårdnade slog polisen till med tårgas och massgripanden, samtidigt som regeringssidan försökte misstänkliggöra rörelsen genom att tala om konspirationer och “yttre element”. Den vanliga borgerliga reflexen trädde därmed i kraft: när arbetare organiserar sig på egna villkor förvandlas deras sociala nöd plötsligt till ett säkerhetsproblem.
Det som gör denna rörelse särskilt viktig är just att den i hög grad tycks växa fram underifrån, utanför de vanliga kontrollerade kanalerna. Kapitalets syfte i de indiska industribältena är att hålla en enorm arbetskraft billig, splittrad och rädd – särskilt kontraktsanställda, som ofta står utan verkligt skydd. När arbetarna börjar samordna sig direkt, utan att vänta på tillstånd uppifrån, hotas inte bara enskilda fabriker utan själva modellen för utsugning.
Kapitalet vill ha arbetskraft som kan kallas in, pressas och kastas ut efter behov. Det fruktar därför varje rörelse där de mest osäkra arbetarna upptäcker sin kollektiva styrka. Protesterna i Indien visar att klasskampen inte försvinner bara för att arbetsköparna sönderdelar arbetet i korttidskontrakt, underentreprenader och informella system. Tvärtom kan just denna brutala otrygghet föda nya, mer explosiva former av motstånd när arbetarna inte längre har något att förlora på att trotsa ordningen , inget förutom sina bojor.
