UTRIKES FN:s biträdande generalsekreterare Amina Mohammed har krävt en genomgripande omprövning av systemet för statliga kreditbetyg och varnat för att dagens ordning systematiskt missgynnar fattiga och halvkoloniala länder. När hon öppnade ECOSOC:s särskilda högnivåmöte om kreditbetyg den 30 mars sade hon att utvecklingsländer pressas ut från billig finansiering genom modeller som bygger på ofullständig data, kortsiktiga antaganden och överdrivna riskbedömningar. Enligt FN har utvecklingsländer nu nära 1,4 biljoner dollar i årliga skuldtjänstkostnader, medan över 3,4 miljarder människor lever i länder där räntebetalningar slukar mer offentliga medel än vård eller utbildning.
FN-ledningen kopplar detta direkt till den bredare skuldkris som fördjupats av krig, råvaruchocker, stigande bränslepriser och klimatkatastrofer. För många länder innebär det att varje ny chock driver upp lånekostnaderna ytterligare, vilket i sin tur tvingar stater att skära ned på sociala utgifter för att upprätthålla betalningarna till det internationella finanskapitalet. Mohammed framhöll att kreditvärderingar i sin nuvarande form inte fångar långsiktig utvecklingspotential eller investeringars samhälleliga betydelse, utan snarare fungerar som ett verktyg för att disciplinera stater som redan befinner sig i beroendeställning. Som ett led i diskussionen nämndes även arbetet med en afrikansk kreditvärderingsbyrå, som ska ge regionens stater större kontroll över data, riskbedömning och finansiell självständighet.
Bakom debatten döljer sig en grundläggande sanning om imperialismens ekonomi. Kreditbetyg framställs gärna som neutrala tekniska bedömningar, men i praktiken fungerar de som ett redskap för att rangordna hela nationer efter deras nytta för kapitalmarknaderna. När fattiga länder tvingas lägga mer på räntor än på sjukhus, skolor och infrastruktur handlar det inte om någon olycklig administrativ brist, utan om en internationell finansordning där skuld blivit ett medel för kontroll, underordning och fortsatt utsugning. FN:s kritik är därför ett indirekt erkännande av att den nuvarande lånearkitekturen inte tjänar mänskliga behov, utan det globala finanskapitalets rätt att säkra avkastning på bekostnad av folkens utveckling.
