INRIKES En ny Sifo-undersökning på uppdrag av SBAB visar att en av fyra pensionärer upplever att pensionen blivit lägre än de hade väntat sig. Bland kvinnor är andelen ännu högre, 30 procent. Samtidigt uppger 29 procent att deras levnadsstandard är lägre eller till och med mycket lägre än när de arbetade. Undersökningen genomfördes i mars 2026 bland drygt 1 000 pensionärer. 84 procent av de pensionärer som äger sitt boende inte ens övervägt att flytta, trots försämrad ekonomi, ofta för att de trivs där de bor eller inte ser något bättre eller billigare alternativ. När pensionärerna själva får ge råd till yngre svarar 42 procent att man bör börja pensionsspara tidigt, 20 procent att man bör söka jobb med tjänstepension och 10 procent att man bör arbeta heltid i så stor utsträckning som möjligt.
Detta är ingen privat olycka och ingen fråga om att människor har “planerat fel”. Det är ett uttryck för pensionssystemets klasskaraktär. Under kapitalismen behandlas pensionen inte som en självklar social rättighet eller som uppskjuten lön som arbetaren redan har tjänat in genom ett helt liv av arbete. I stället görs den till ett spelobjekt på finansmarknaden, där privata pensionsbolag, banker och fondförvaltare tillåts profitera på de pengar arbetarklassen tvingas avstå under sitt yrkesliv.
Arbetaren producerar värdena, men när det blir dags att ta del av frukterna av sitt arbete möts han eller hon av osäkerhet, nedskärningar och marknadsrisk. Pensionerna binds allt hårdare till spekulation, börsutveckling och privata lösningar, samtidigt som pensionsspararnas pengar används i ett ekonomiskt system som gång på gång skakar av kriser, inflation och kapitalförstöring. Det är ett organiserat klassrån, där finanskapitalet tillåts äta av de äldres framtid medan de som byggt samhället förväntas bära bördan.
Att kvinnor drabbas hårdare är ingen slump. Det speglar hur klassamhället och den könsuppdelade arbetsmarknaden verkar genom hela livet. Låga löner, deltider, otrygga anställningar och slit i kvinnodominerade yrken leder till lägre pensioner och större utsatthet på ålderns höst. Kapitalismen straffar arbetarkvinnan två gånger: först i arbetslivet, sedan i pensionen.
Samtidigt visar staten sina verkliga prioriteringar. Medan pensionärer får höra att de måste spara mer själva, arbeta längre och sänka sina anspråk, läggs allt större summor på militär upprustning för den svenska bourgeoisins och imperialismens konkurrens med andra kapitalistiska makter. Pengar finns alltså — men inte för dem som slitit ut sina kroppar i produktionen, vården, industrin, transporten eller handeln. De reserveras för vapenköp, krigsanpassning och försvar av kapitalets ställning i den internationella rivaliteten.
Detta avslöjar systemets kärna. Arbetarklassen skapar hela samhällets rikedomar, men berövas dem sedan steg för steg: genom utsugning i arbetslivet, genom osäkra pensioner, genom spekulation med pensionsmedel och genom att statens resurser styrs bort från social trygghet till imperialistisk upprustning. När var fjärde pensionär säger att pensionen blev lägre än väntat handlar det därför inte bara om svikna förhoppningar. Det är ett vittnesmål om ett samhällssystem där bourgeoisin lever på det mervärde arbetarklassen skapar, samtidigt som samma arbetarklass lämnas att bära otryggheten också på ålderns höst.
