PARTIET På 1 maj samlades kommunisterna i fyra städer för att manifestera. I Stockholm talade Andreas Sörensen, SKP:s ordförande. Med lite fördröjning publicerar nedan Riktpunkt hans tal.
Socialism och framtiden
I samma stund som vi står här, faller bomber på andra platser. Över andra människor. Liv släcks över hela jorden. I Sudan, i Palestina och Libanon. I Iran. I Ukraina. Föräldrar förlorar sina barn och barn sina föräldrar. Bröder och systrar slits från varandra och familjer sörjer de som inte längre finns bland dem.
Fattigdomen ökar. Hundratals miljoner människor lever i extrem fattigdom, på mindre än två dollar per dag. Miljarder människor lever i en mer dräglig, men ändock i fattigdom. I Sverige har fattigdomen fördubblats över de senaste åren. Vräkningarna ökar och barn är långt mer utsatta idag än de var för några år sedan. Arbetslösheten är hög. Nästan 10 procent.
Bostadsbristen är fortsatt ett faktum. Över 100 000 bostäder saknas, men på grund av kapitalismens logik står tusentals lägenheter tomma på mindre orter, där förutsättningar för boende saknas för många – kostnaderna för höga, arbetstillfällena för få. Över hela världen saknar över 100 miljoner människor en bostad och långt fler – över en miljard – saknar adekvata bostäder.
Detta är en ögonblicksbild. En liten glimt av världen som den är. Den kan naturligtvis utökas nästan i det oändliga. Den kan utökas med hunger och svält, med flykt och lidande och med stundande klimatkatastrofer.
Kapitalismen kan inte ge människorna ett drägligt liv, ett bra liv. Hade den kunnat det, så hade den gjort det för länge sen. Men den kan inte det, för under kapitalismen är vissa människors fattigdom en förutsättning för andra människors rikedom. Låga löner ger höga vinster. Ett underskott av bostäder pressar upp priserna på de bostäder som finns. Krigen slår mot konkurrenterna. Det stoppar handel och oljeflöden och tvingar hela nationer in på en utvecklingsväg som de inte valt och inte vill.
Hur kan detta system ge trygghet? Hur kan detta system ge välstånd? Hur kan detta system ge oss en framtid?
Det kan det inte. Det är inte möjligt. Ändå försöker de övertyga oss om det. De försöker dölja systemets brister med idéer om nationell eller europeisk gemenskap, med idén att vi skulle ha något gemensamt med de som suger ut oss. Överallt vädrar därför nationalismen morgonluft – för den säger att du har mer gemensamt med din egen utsugare än med de utsugna i andra länder.
Nationalismen spelar på nostalgi, på den falska idén om ett idealiserat förflutet, då allt var bättre. När landet mådde bra. När det var tryggt. Den blickar med nödvändighet bakåt och det är ett kraftfullt ideologiskt vapen i kapitalets händer, som knyter vanliga människor till kapitalets våldsamma drömmar.
Mot nationalismens förfalskning av det förflutna ställer vi framtiden. Folkets framtid. Vi avvisar varje tanke på nationell gemenskap, eftersom det inte finns något för det arbetande folket att hämta där. Vi bekämpar idén om det förgångna och vi säger istället att framtiden tillhör oss och vi tillhör framtiden.
Vi för denna ideologiska kamp mot en allt starkare fiende, som mobiliserar hårdare, ju starkare motsättningarna i världen blir. Som blir allt mer repressiv i takt med att kampen om världen hårdnar. Mot den allt blekare samtiden ställer vi vår dröm om framtiden, där skillnaden mellan vad vi har just nu och vad vi skulle kunna ha ökar för varje dag.
Vi skulle kunna ha en värld utan imperialistiska krig, där bomberna inte faller över fattiga människor och där människorna inte dagligen förnedras.
Vi skulle kunna ha en värld där hemlösheten inte var ett hot – där den istället var utrotat med hjälp av den mänskliga solidariteten.
Vi skulle kunna ha en värld där fattigdomen inte trycker ner människor här och tvingar miljoner på flykt från sina hem, i jakt på ett bättre liv.
Vi drömmer drömmarnas dröm, den vackraste drömmen av alla. Drömmen om en värld där människan kan vara mänsklig, över hela jorden.
I en ovärdig värld är också detta det enda som kan ge oss värdighet. Det är detta motstånd och denna vägran att underordna sig den smuts och omänsklighet som kapitalismen tvingar på oss och varje annan arbetande människa i hela världen som ger oss värdighet. Värdigheten kommer från att inte acceptera, från att inte underordna sig, från att vilja människan, varje människa, det absolut bästa.
Snart kommer vi att gå in i en valrörelse. För vår del kommer den att präglas av svårigheter. Vi kommer inte att få våra valsedlar bekostade, producerade och levererade av staten – det privilegiet är förbehållet de stora systempartierna. Vi kommer inte att få delta i debatter och vi kommer att tigas ihjäl i media. Men vi är inte rädda. Trots detta ger vi oss återigen in i en valrörelse och vi samlas återigen under parollen – “Kasta inte bort din röst – stärk kommunisterna”.
Vi tror inte att valet kommer att förändra något i grunden. Vem som än vinner så kommer makten vila tryggt i storkapitalets händer. Vi deltar för att ge folket ett alternativ, en möjlighet att uttrycka sitt missnöje med hela det system som störtar både människan och planeten allt djupare i fördärvet. Vi deltar för att ge människor, som annars inte hade något alternativ, ett alternativ. En möjlighet att räta sig upp och med rak rygg kunna ta ställning – för socialismen, för människans enda alternativ. För en värld utan krig, utan fattigdom, där människan inte längre suger ut människan, utan där solidariteten bestämmer.
Vi har en lång väg kvar att gå men vi kommer att nå fram, det kan det inte råda något tvivel om. Vi kommer nå fram till den värld vi vill ha, eftersom alternativet inte är något vi kan acceptera. Därför fortsätter vi också att kämpa, med höjt huvud och stolt rygg. Med värdighet och med drömmarnas dröm, om framtiden.
Kamrater, vi ses idag på 1 maj. Vi ses igen på gatorna, på arbetsplatserna, i skolorna och i valrörelsen. Vi ses i kampen.
Länge leve 1 maj! Länge leve socialismen! Länge leve SKP!
