UTRIKES FACKLIGT Sydkorea pekas ut som ett av de länder där flest arbetare avstår från att ta sjukledigt. Enligt den internationella sammanställning som återges i materialet har 53 procent av de arbetande i Sydkorea inte tagit en enda sjukdag under det senaste året. Bakom siffran finns inte någon särskild arbetsmoral som arbetarklassen bör beundra, utan en hård klassverklighet: när sjukfrånvaro innebär inkomstbortfall, risk för press från arbetsköparen eller osäkerhet om anställningen, tvingas arbetare fortsätta arbeta trots sjukdom.
Sydkorea saknar ett generellt lagstadgat system för betald sjukfrånvaro vid vanlig sjukdom. Arbetsköpare är inte skyldiga att ge betald sjukledighet utanför särskilda fall som arbetsskador. Det gör att många arbetare måste använda semesterdagar, acceptera obetald frånvaro eller helt enkelt fortsätta arbeta sjuka. Resultatet blir att sjukdom görs till arbetarens privata problem i stället för en samhällelig och arbetsrättslig fråga.
Liknande mönster syns även i andra länder. I det material som återges anges att Ryssland också har en hög andel arbetare som inte tar ut sjukfrånvaro, ofta på grund av rädsla för lönebortfall, press från chefer eller oro för att förlora jobbet. Det visar att frågan inte handlar om nationell kultur i första hand, utan om arbetarklassens faktiska trygghet på arbetsmarknaden.
När arbetare går sjuka till jobbet tjänar kapitalet dubbelt. För det första slipper arbetsköparen bära hela kostnaden för sjukdom och frånvaro. För det andra upprätthålls produktionen även när arbetarnas kroppar säger ifrån. Det är ett tydligt uttryck för hur kapitalismen behandlar arbetskraften: som en resurs som ska användas så långt det går, även när det sker på bekostnad av hälsa och livskvalitet.
Borgerlig ideologi klär ofta detta i ord som ansvar, disciplin och arbetsmoral. Men för arbetarklassen är det inte frihet att tvingas välja mellan sjukdom och lön. Det är ekonomiskt tvång. En arbetare som inte vågar vara hemma med feber är inte ”lojal” – han eller hon är pressad av ett system där tryggheten är underordnad arbetsköparens makt.
Rätten till betald sjukfrånvaro är därför inte en marginell förmån, utan en grundläggande klassfråga. Arbetarklassen måste kunna vara sjuk utan att hotas av fattigdom, uppsägning eller förlorad inkomst. Ett samhälle som tvingar människor att arbeta sjuka visar inte styrka, utan kapitalismens brutalitet.