UTRIKES FACKLIGT Fackliga världsfederationen (FVF), internationellt känd som World Federation of Trade Unions (WFTU), deltar vid den 114 internationella arbetskonferensen i Genève med ett program som lyfter flera centrala frågor för den klassorienterade fackliga rörelsen. Bland programpunkterna finns möten om 35-timmarsveckan, pensionärers villkor och internationell solidaritet med Palestinas arbetare och folk.
FVF sidoevenemang om 35-timmarsveckan har rubriken att kravet är nödvändigt, moget och genomförbart. Det är en viktig formulering. I en tid när produktiviteten ökar, tekniken utvecklas och kapitalet samtidigt kräver högre tempo och större flexibilitet, blir arbetstidsförkortning en av de tydligaste klassfrågorna.
Kapitalet vill använda teknik, digitalisering och arbetsorganisering för att höja utsugningsgraden. Arbetarna ska producera mer, vara mer tillgängliga och pressas hårdare, samtidigt som vinsterna tillfaller ägare och aktieägare. Den klassorienterade fackliga rörelsens svar måste vara det motsatta: produktivitetens vinster ska tas ut i kortare arbetstid, bättre hälsa, tryggare liv och mer tid för familj, organisering, kultur och samhällsdeltagande.
FVF lyfter också pensionärernas villkor. Det är ingen sidofråga. Pensionen är uppskjuten lön och resultatet av ett helt arbetsliv. När pensionssystem angrips, privatiseras eller urholkas är det arbetarklassen som tvingas betala ännu en gång. Kapitalet vill att arbetare ska arbeta längre, få mindre trygghet och bära större risk själva. Därför är pensionärernas kamp en del av samma klasskamp som förs på arbetsplatserna.
Att FVF dessutom kallar till solidaritet med Palestinas arbetare och folk visar den internationella dimensionen. Arbetarklassens kamp kan inte begränsas till lönefrågor inom nationens gränser. Imperialistiska krig, ockupation, blockad och fördrivning är också klassfrågor, eftersom det är arbetare och fattiga massor som betalar priset för kapitalets och stormakternas politik.
Samtidigt får internationella konferenser inte bli en ersättning för kamp. De kan ge röst åt krav, samla erfarenheter och stärka internationella band, men den avgörande kraften finns på arbetsplatserna, i strejkerna, i facklig organisering och i arbetarklassens självständiga mobilisering.
35-timmarsvecka, värdiga pensioner och solidaritet med Palestina är därför inte separata teman. De uttrycker samma grundläggande linje: arbetarklassen ska inte bära kapitalismens kriser, krig och produktivitetsjakt. Den ska organisera sig för sina egna behov, sina egna rättigheter och sin egen framtid.
