INRIKES FACKLIGT Förare vid Hemglass i Uppsala arbetar enligt en granskning ofta elvatimmarspass utan schemalagda raster. Förarna arbetar på provision, följer pressade tidsscheman och kan spåras i realtid av både arbetsgivare och kunder.
Enligt förare skapar systemet sådan tidspress att raster, toalettbesök och möjligheten att äta under arbetsdagen blir svåra att ta ut i praktiken. En förare beskriver situationen som så pressad att det är förvånande att ingen somnat bakom ratten.
Hemglass verksamhet är organiserad genom franchise, vilket gör att villkoren kan skilja sig mellan olika delar av landet. I Uppsala saknas kollektivavtal. Handels har kritiserat arbetsförhållandena och pekat på arbetsgivarens ansvar att se till att arbetstiden organiseras på ett lagligt och säkert sätt.
Bakom den glada melodin och bilden av glassbilen som något folkligt och familjevänligt finns alltså en annan verklighet. Föraren ska sälja, köra, hålla tider, hantera kunder och samtidigt pressas av ett provisionssystem där varje minut kan påverka inkomsten.
Det är ett tydligt exempel på hur digital övervakning används i arbetslivet. Positionen kan följas i realtid, rutten är tidsstyrd och arbetaren vet att varje försening syns. Formellt kan arbetsköparen säga att föraren “får ta rast”. Men om arbetets organisation gör att rasten leder till missade försäljningsstopp, försenad rutt eller lägre inkomst, då är friheten bara formell.
Kapitalet behöver inte alltid stå bredvid arbetaren med ett stoppur. I dag kan kontrollen byggas in i GPS-system, appar, tidsscheman, prestationsmått och provisionsmodeller. Arbetaren disciplinerar då sig själv för att hinna med ett system som redan från början är organiserat på gränsen till det möjliga.
Detta är också en trafiksäkerhetsfråga. En utmattad förare bakom ratten är inte bara ett arbetsmiljöproblem för arbetaren själv. Det är en risk för alla på vägen. När företag pressar förare till långa pass utan verkliga raster kan hela samhället tvingas bära konsekvenserna.
Hemglassfallet visar varför kollektivavtal och facklig organisering behövs. Den enskilde föraren har liten makt mot ett system som mäter tid, position och försäljning. Ett organiserat kollektiv kan däremot kräva schemalagda raster, rimliga rutter, fasta lönevillkor och arbetstider som inte gör människor till olycksrisker.
Arbetarklassen ska inte behöva välja mellan lön och toalettbesök, mellan försäljning och säkerhet eller mellan att följa tidsschemat och att hålla sig vaken bakom ratten. Ett arbete ska organiseras efter människans behov, inte människan efter kapitalets tidtabell.
