UTRIKES FACKLIGT ASHA-arbetare i den indiska delstaten Haryana har åter mobiliserat för högre ersättning, sociala rättigheter och erkännande som arbetare med fastare offentlig ställning. De har lämnat över ett kravpaket till hälsoministern och hotar med större protester om regeringen fortsätter att ignorera dem. Bland kraven finns utbetalning av ett tidigare utlovat tillägg, en permanent ställning för den nationella vårdprogramsverksamheten, enhetliga villkor i hela landet, betald mammaledighet, semester, sjukvård och skydd mot godtyckliga uppsägningar.
ASHA-arbetarna utgör en av de viktigaste länkarna i Indiens primärvård, särskilt på landsbygden. De hjälper gravida, följer upp barns hälsa, förmedlar kontakt med vårdinrättningar, samlar information, deltar i vaccinationsarbete och utför folkhälsoarbete som staten är beroende av. Under pandemin blev deras arbete ännu mer synligt, men den formella ställningen har inte förändrats i motsvarande grad. Många behandlas fortfarande som volontärer eller får prestationsbaserade ersättningar i stället för full lön och fulla arbetsrättsliga garantier.
Denna konstruktion är inte ett missförstånd, utan ett sätt att organisera billig arbetskraft i en samhällsnödvändig sektor. Staten behöver ASHA-arbetarnas arbete för att vården ska nå ut till befolkningen, men genom att inte erkänna dem som fullvärdiga arbetare kan kostnaderna hållas nere. Det gäller lön, pension, sjukförsäkring, semester och anställningsskydd. Arbetet är verkligt, men rättigheterna behandlas som om det vore tillfälligt frivilligarbete.
Det är också därför kravet på offentliganställning är centralt. ASHA-arbetarna kräver inte bara ett högre arvode, utan en förändrad rättslig och materiell ställning. Så länge deras arbete placeras utanför det ordinarie arbetsrättsliga systemet kan staten utnyttja deras samhällsfunktion utan att fullt ut betala priset för den. De blir vårdens yttersta förlängning in i byar och fattiga områden, men utan den trygghet som borde följa med ett sådant ansvar.
Kravet på betald mammaledighet och sjukvård visar också hur kön och klass möts i denna arbetsprocess. Staten talar gärna om kvinnors ställning och folkhälsa, men låter i praktiken kvinnor utföra centralt vårdarbete under osäkra villkor. Den politiska retoriken om att skydda kvinnor avslöjas när de kvinnor som bär upp vårdens vardag måste strejka och demonstrera för grundläggande rättigheter.
ASHA-arbetarnas motstånd mot privatisering av vården och de nya arbetskoderna placerar konflikten i ett större sammanhang. Om vården stegvis öppnas för mer marknadslogik, och om arbetsrätten försvagas, kommer just sådana grupper att pressas hårdast. Lågavlönade, kvinnodominerade och samhällsnödvändiga arbeten blir då en buffert där staten och kapitalet kan spara pengar.
I Indien finns över en miljon ASHA-arbetare. Deras kollektiva styrka ligger i att de inte är perifera, utan nödvändiga för vårdens räckvidd. När de organiserar sig gör de synligt att även arbete som länge kallats frivilligt eller kompletterande i själva verket är en del av vårdens materiella grund. Deras kamp är därför inte bara en kamp för högre ersättning i Haryana, utan en kamp för att allt samhällsnödvändigt arbete ska erkännas som arbete och ges fulla rättigheter.
