KULTUR Frida Sörensen ger oss återigen en djupt mänsklig dikt om de stängda gränsernas Europa, om ett Sverige där mörka krafter manar till slutna dörrar och rasism, och där flyktingar med krossade drömmar om ett bättre liv stängs ute. Den lilla pojken som drunknade under en farofylld resa är ett öde som vi måste bära med oss när vi kämpar för en bättre värld.
Till den som vill stänga gränsen
Du såg en bild.
Jag såg ett barn.
Alan Kurdi, den syriske pojken,
tre år gammal,
med skorna kvar på fötterna
som om världen bara hunnit
avbryta hans sömn
innan morgonen kom.
Havet bar honom
som om det försökte
ge tillbaka det som människan förlorat.
Men havet kan inte väcka.
Det kan bara vittna.
Du säger:
“Vi kan inte ta emot alla.”
Och kanske är det sant.
Ingen människa rymmer hela jordens smärta
i sina händer.
Ingen nation kan öppna sig
utan att känna sin egen rädsla.
Men innan du låser dörren,
innan du gör gränsen till ett löfte
om att lidandet ska stanna på andra sidan,
fråga dig själv:
Om det varit ditt barn
som väckts av bombernas språk,
av glas som spricker,
av väggar som faller
som om själva natten rasat in i huset.
Om ditt hem blivit till stoft,
om din gata blivit en korridor av rök,
om din framtid fått plats
i en plastpåse,
några dokument,
en filt,
och det sista barnet hann hålla i.
Om ditt barns enda önskan
inte varit en leksak,
inte en ny jacka,
inte ett större rum,
utan bara en natt
utan explosioner.
Skulle du ha stannat?
Skulle du ha väntat
på nästa missil
som om den kanske skulle välja någon annan?
Skulle du ha stått kvar
och kallat det mod
att låta rädslan äta upp ert namn?
Eller skulle du ha sprungit?
Inte för ett bättre liv.
Inte för bekvämlighet.
Inte för att vinna något.
Utan för att rädda det enda
som fortfarande var heligt:
ditt barns andetag.
Ingen lämnar sitt språk
som man lämnar ett gammalt plagg.
Ingen lämnar sin mor,
sin far,
sina döda,
sin jord,
sitt köksbord,
sin nyckelknippa,
sin barndoms träd,
för att det är enkelt.
Man flyr när hemmet
inte längre är ett hem
utan en plats där döden
lärt sig ens namn.
Man flyr när havet
ser mindre grymt ut
än landet man lämnar.
Alan Kurdi visste inget om gränser.
Han visste inget om debatter,
om rubriker,
om ord som används
för att göra människor mindre.
Han visste bara
hur det känns
att hålla sin pappas hand
och lita på att världen
fortfarande kan bära en liten kropp.
Sedan tog vågorna över.
Och kvar blev bilden
som ingen borde behöva bära ensam:
ett barn på en strand,
som om jorden själv
för ett ögonblick
inte visste hur den skulle fortsätta.
Du behöver inte älska varje beslut.
Du behöver inte vara enig
med varje lag, varje system, varje gräns.
Du får vara rädd.
Du får vara trött.
Du får fråga hur mycket ett samhälle orkar.
Men glöm inte
att bakom ordet “flykting”
finns en människa
som en gång hade ett vardagsliv.
Bakom varje ansikte
finns en mamma
som räknat sina barns andetag i mörkret.
En pappa
som bar sitt barn längre
än kroppen egentligen orkade.
Ett barn
som inte förstod
varför himlen plötsligt lät
som ett söndertrasat löfte.
Ingen av oss vet
hur vi skulle vara
om världen omkring oss brann.
Ingen vet
hur mycket kärlek som ryms
i en flykt
förrän man själv tvingas välja
mellan att stanna
och att förlora allt.
Så döm inte den som flyr
som om du själv aldrig haft ett hjärta.
Döm inte den som söker skydd
som om trygghet vore en lyx
och inte en mänsklig rättighet.
Och om du fortfarande vill stänga dörren,
gör det först efter att du i tysthet
ställt dig den enda fråga
som verkligen betyder något:
Om det varit mitt barn —
om det varit Alan Kurdi,
om det varit min familj som flydde mörkret —
hade jag då inte bett världen
att öppna den?
Frida Sörensen
