UTRIKES FACKLIGT Antalet professionella brandmän i EU minskade enligt Europeiska fackliga samorganisationen, ETUC, med omkring 18 200 under 2025. Antalet uppges ha fallit från cirka 390 600 till 372 400 samtidigt som mer än en miljon hektar mark brann under Europas värsta år för skogsbränder sedan EU:s nuvarande registreringar började.
ETUC pekar särskilt på minskningar i Polen, Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Bulgarien och Rumänien. Den europeiska federationen för offentliganställda, EPSU, har också varnat för att bränderna blir större och brandsäsongerna längre samtidigt som räddningstjänster på flera håll lider av underbemanning och otillräckliga investeringar.
Minskningen måste inte i varje land betyda att tusentals brandmän formellt avskedats. Personalstyrkan kan också krympa genom pensioneringar, obesatta tjänster och utebliven nyrekrytering. För räddningstjänsten blir resultatet ändå materiellt: färre människor ska bemanna stationerna, köra fordonen, genomföra räddningsinsatser och samtidigt upprätthålla utbildning, förebyggande arbete och beredskap.
Brandförsvaret är dessutom en verksamhet som bara i begränsad omfattning kan rationaliseras genom traditionell produktivitetslogik. När en skogsbrand, industribrand eller bostadsbrand bryter ut kan en kommun inte kompensera bristen på brandmän genom att varje anställd arbetar 20 procent snabbare. Insatsen kräver ett visst antal utbildade människor på rätt plats, med rätt utrustning och möjlighet att arbeta utan att utmattning skapar nya risker.
Klimatförändringarna gör motsättningen ännu tydligare. Samhällets behov av beredskap växer samtidigt som finanspolitiken pressar offentliga verksamheter att minska personal och kostnader. Det som på ett budgetblad kan redovisas som besparing återkommer vid en katastrof som förstör bostäder, skogar, företag och infrastruktur – ofta till betydligt högre samhällskostnad.
Brandmännen betalar dessutom själva för underbemanningen. Längre insatser, högre värmebelastning, rök, sömnbrist och otillräcklig återhämtning ökar riskerna i ett arbete som redan tillhör de farligaste delarna av offentlig sektor. Färre kollegor betyder därför inte bara sämre service utan en hårdare arbetsmiljö för dem som finns kvar.
ETUC:s krav på att EU:s ekonomiska regler inte får hindra investeringar i samhällsnödvändiga tjänster träffar därmed en konkret motsättning. En brandkår finns inte för att generera vinst och kan inte bedömas efter samma måttstock som ett företag. Dess värde ligger i den beredskap som förhoppningsvis aldrig behöver användas fullt ut. Att skära ned denna kapacitet för att förbättra årets budget är en form av falsk ekonomi där arbetare och befolkning får bära risken.
