UTRIKES FACKLIGT Arbetarna vid Airbus spanska verksamheter har röstat nej till det förhandsavtal som företagsledningen slutit med flera fackliga (CCOO, ATP ) organisationer. Över 81 procent av omkring 14 000 röstberättigade deltog. Av dessa röstade 49,15 procent emot avtalet och 45,95 procent för.
Förslaget innehöll bland annat löneökningar på sammanlagt 12 procent över två år, en engångsbetalning på 2 000 euro och möjlighet till distansarbete två dagar i veckan. Trots detta ansåg en större andel av arbetarna att uppgörelsen inte motsvarade deras krav efter flera veckors konflikt om löner, närvarokontroll, distansarbete och försämrade villkor.
Resultatet visar att ett kollektivavtal inte bara kan bedömas efter procentsiffran i lönebudet. Arbetarna måste väga höjningarna mot tidigare reallöneförluster, inflation, förändrade arbetsregler och företagets försök att öka kontrollen över arbetsplatsen. Ett avtal kan innehålla pengar och samtidigt befästa försämringar på andra områden.
Airbus är en strategisk europeisk industrikoncern med stora orderböcker och nära band till staternas civila och militära flygindustri. Produktionen bygger på ett omfattande kollektiv av tekniker, ingenjörer, montörer, logistiker och administrativ personal. När dessa grupper agerar tillsammans påverkas inte bara en enskild fabrik, utan hela leveransplaneringen i en central industrisektor.
Konflikten visar också betydelsen av medlemsdemokrati inom fackföreningsrörelsen. Fackliga ledningar måste förhandla, men det är arbetarna som ska avgöra om resultatet är tillräckligt. När medlemmarna röstar ned ett framförhandlat avtal är uppgiften inte att betrakta beslutet som ett hinder, utan att återvända till arbetsköparen med ett starkare mandat.
Att delar av den fackliga ledningen därefter avslutade eller pausade strejken, medan andra organisationer diskuterade fortsatt och möjlig obegränsad konflikt, visar att kampen också gäller vilken linje rörelsen ska följa. Arbetsköparen har ett uppenbart intresse av att splittra arbetarna mellan olika organisationer, yrkesgrupper och arbetsplatser. Därför blir samordning och kontroll underifrån avgörande.
Nej-resultatet är inte automatiskt en seger. Det blir en styrka först om arbetarna kan behålla enheten och omsätta beslutet i nya förhandlingar och effektivt tryck mot Airbus. Annars kan ledningen vänta ut konflikten och spela ut olika fackliga linjer mot varandra.
Airbus-arbetarna har visat att de inte nöjer sig med att bli presenterade för en färdig kompromiss. De kräver inflytande över både avtalet och kampens fortsättning. Det är en grundläggande facklig princip: förhandlingarna kan föras av valda representanter, men makten måste förbli hos det organiserade arbetarkollektivet.
