POLITISK KOMMENTAR, VAL 2026 Sverigedemokraternas framgångar kan inte förstås genom att arbetare avfärdas som okunniga, reaktionära eller rasister. Ett sådant synsätt döljer de materiella förhållanden som skapat missnöjet och friar de partier som under årtionden har förvaltat kapitalismen. Regeringar har växlat och löften avlöst varandra, men den ekonomiska grunden har bestått: produktionsmedlen ligger kvar i kapitalets händer och arbetarklassen saknar makt över de rikedomar den producerar.
Sedan 1990-talskrisen har socialdemokratiska och borgerliga regeringar genomfört privatiseringar, avregleringar och marknadsanpassningar. Välfärden har öppnats för privata vinster, bostaden har alltmer behandlats som en vara och bemanningsföretag, underentreprenörer och andra otrygga anställningsformer har blivit bestående inslag på arbetsmarknaden. Inkomstskillnaderna har vuxit, medan den fackliga organisationsgraden bland arbetare har sjunkit kraftigt. Detta är inte ett enda partis tillfälliga misstag, utan följden av en politik där kapitalets lönsamhet, konkurrenskraft och äganderätt utgör den fasta grunden.
Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är inte identiska. De skiljer sig i migration, kultur, skatter, kriminalpolitik och statens praktiska förvaltning. Men de företräder olika metoder inom den borgerliga politiken. Moderaterna försvarar kapitalet genom marknadsliberalism och angrepp på arbetarnas rättigheter. Socialdemokratin gör det genom klassamarbete och genom att binda arbetarrörelsen till den borgerliga staten. SD gör det genom nationalism, genom att underordna klassmotsättningarna en påstådd nationell gemenskap och rikta missnöjet mot andra delar av arbetarklassen. Formerna skiljer sig, men produktionsförhållandena lämnas orörda.
Den borgerliga demokratin låter väljarna avgöra vilket parti som ska förvalta staten. Den låter dem inte avgöra vilken klass som ska äga bankerna, industrierna, energibolagen och marken. Därför kan regeringar bytas utan att klassmakten förändras. Varje parti spelar sin roll i den politiska teatern, men scenen, reglerna och ägandet av teatern förblir i bourgeoisins händer.
SD:s funktion måste förstås inom denna helhet. Partiet har vuxit genom att fånga upp ett berättigat missnöje med otrygghet, försvagad välfärd, bostadsbrist, kriminalitet och ett politiskt etablissemang som vägrat lyssna. Men ett parti ska inte bedömas efter vilket missnöje det samlar, utan efter vart det leder detta missnöje.
SD:s eget principprogram visar riktningen. Partiet vill ersätta klasskampen med nationell solidaritet och försvarar samtidigt äganderätten, marknadsekonomin och näringslivets konkurrenskraft. Arbetaren och kapitalisten ska föreställas ingå i samma gemenskap därför att båda är svenska, trots att den ene säljer sin arbetskraft och den andre tillägnar sig resultatet av den. Motsättningen i produktionen försvinner inte. Den skyms av nationen.
Därför riktas uppmärksamheten bort från kapitalägandet, bankernas makt, de privata välfärdsbolagen och arbetsköparnas kontroll över arbetet. I stället görs migration, religion, kultur och kriminalitet till övergripande förklaringar. Verkliga motsättningar används, men deras samband med ägandeförhållandena skärs av.
Kommunister ska inte förneka de problem som migration och en splittrad arbetsmarknad kan medföra. Arbetsgivare kan utnyttja arbetare som är beroende av arbetstillstånd, saknar kunskap om sina rättigheter eller arbetar genom underentreprenörer. Där uppstår möjligheter till lönedumpning och hårdare exploatering. Men makten ligger hos den som anställer, avskedar, organiserar produktionen och tillägnar sig vinsten, inte hos den arbetare som säljer sin arbetskraft under sämre villkor. När svenska och utländska arbetare ställs mot varandra stärks arbetsköparen.
SD framställde sig länge som ett parti utanför etablissemanget. Genom Tidösamarbetet har det blivit regeringens samarbetsparti, med inflytande över budget och lagstiftning. Det betyder inte att partiet har övergett sin roll, utan att det fullgör den. Protesten har förts tillbaka in i den borgerliga staten och gjorts till ett redskap för dess förvaltning.
Här måste arbetarklassen förstå skillnaden mellan regeringsmakt och klassmakt. Den borgerliga staten står inte över klasserna. Den skyddar de rådande ägandeförhållandena och organiserar bourgeoisins herravälde, även när dess institutioner ger utrymme för val, opposition och facklig verksamhet. Dessa rättigheter är viktiga för arbetarklassens kamp, men de förändrar inte statens klasskaraktär.
SD är därför inget undantag från den borgerliga ordningen, utan en del av den. Dess särskilda bidrag är att ge kapitalismens motsättningar en nationalistisk förklaring och erbjuda nationell gemenskap i stället för självständig klassorganisering. I den avgörande frågan – det privata ägandet av produktionsmedlen och kapitalets rätt att härska – står man på samma grund som exempelvis Moderaterna och Socialdemokraterna.
Det innebär inte att varje politiker medvetet följer en gemensam plan. Klassherraväldet behöver ingen sådan sammansvärjning. Det reproduceras genom ägandet, staten och de institutioner som gör kapitalets intressen till samhällets normala utgångspunkt. De borgerliga partiernas gemensamma uppgift framträder därför inte i deras slagord, utan i att de under olika förutsättningar upprätthåller samma samhällsordning.
Arbetare som röstar på SD är inte arbetarklassens fiender. De är arbetare vars missnöje har vunnits av ett borgerligt parti. Uppgiften är inte att moralisera över dem, utan att visa att skiljelinjen inte går mellan svensk och invandrad arbetare eller mellan olika grupper inom folket. Den går mellan dem som producerar samhällets rikedomar och dem som äger produktionsmedlen och tillägnar sig resultatet. Först när arbetarklassen organiserar sig självständigt kring denna motsättning kan den bryta sig ur den borgerliga demokratins teater och börja kämpa om den verkliga makten.
Josef Brant
