UTRIKES Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har i en valfilm varnat högerns väljare för att lägga sina röster på mindre partier som riskerar att hamna under spärren. Enligt Netanyahu skulle splittrade röster kunna föra en bred oppositionskoalition till makten och leda till vad han beskriver som en ”fascistisk regim”.
Oppositionen han angriper består inte enbart av vänsterkrafter, utan även av mitten- och högerpolitiker. Netanyahu hävdar ändå att ett regeringsskifte skulle innebära omfattande angrepp på yttrandefriheten och har målat upp ett närmast karikatyrartat scenario där internet stängs, konserter förbjuds och konservativa medier tystas.
Det konkreta syftet är betydligt mindre dramatiskt än retoriken. Israels parlamentariska system har en spärr på 3,25 procent och röster på små högerpartier som misslyckas med att komma in i Knesset kan försvaga Netanyahus möjligheter att åter skapa en majoritet. Skräckbilden av ”fascism” används därför för att disciplinera den egna väljarkåren och samla så många högerröster som möjligt bakom större partier.
På så sätt töms fascismbegreppet på sitt historiska och klassmässiga innehåll och reduceras till ett skällsord för varje politisk motståndare. Fascism är inte ett samhälle där den ena borgerliga koalitionen råkar besegra en annan i ett parlamentsval. Historiskt har fascistiska rörelser mobiliserats för att krossa arbetarrörelsens organisationer, avskaffa demokratiska rättigheter och säkra kapitalets makt under djupa samhällskriser.
När begreppet används för att beskriva en mycket bred parlamentarisk opposition blir resultatet inte bara historiskt missvisande. Det försvårar också förståelsen av verkliga auktoritära och fascistiska tendenser. Om allt motstånd mot Likud är fascism betyder ordet till slut ingenting annat än ”de som kan ta makten från oss”.
Netanyahus retorik visar samtidigt hur den nationella enigheten inom det borgerliga samhället snabbt ersätts av hårda interna strider när statsmakten står på spel. Olika delar av den israeliska politiska eliten kan ha djupa motsättningar om institutioner, religion, krigföring och relationen till palestinierna, men dessa konflikter förändrar inte automatiskt samhällets grundläggande klassförhållanden.
Netanyahus användning av ordet fascism är därför mer än absurd valretorik. Den visar hur ett historiskt begrepp kan tömmas på klassinnehåll och användas av just de krafter vars egen politik driver samhället i en allt mer repressiv riktning.
Arbetarklassens svar kan inte vara att välja vilken del av den borgerliga eliten som bäst behärskar demokratins vokabulär. Den måste bygga sin egen självständiga kamp mot exploatering, ockupation, nationalism, militarism och repression.
Den israeliska arbetaren har i grunden mer gemensamt med den palestinske arbetaren än med den israeliske kapitalist som exploaterar honom. På samma sätt har den palestinske arbetaren inget att vinna på nationalism som ersätter klasskampen med föreställningen att alla inom den egna nationen har samma intressen. Det är just denna klassolidaritet som nationalismen måste förhindra.
Fascismen bekämpas därför inte genom att Netanyahu använder ordet mot sina konkurrenter, och inte heller enbart genom att en annan parlamentarisk koalition ersätter honom. Den verkliga motkraften är en organiserad arbetarklass som vägrar underordna sig kapitalets nationalism och som förenar kampen för arbetarnas rättigheter med kampen mot det system som behöver repressionen.
När en stat som själv utvecklar allt tydligare fascistiserande drag börjar kalla sina borgerliga motståndare för fascister har ordet till slut vänts upp och ned. Arbetarklassens uppgift är att vända tillbaka analysen till verkligheten: vilken klass styr, vilken klass tjänar på politiken och mot vilken klass riktas statens våld?
