UTRIKES Den franska senaten antog natten till den 28 oktober det så kallade casseurs-payeurs-förslaget med 229 röster mot 105. Förslaget innebär att människor kan göras ekonomiskt ansvariga för skadegörelse även om de inte själva har förstört något, om de bedöms medvetet ha deltagit i en grupp där skadegörelse begåtts eller stannat kvar i en folksamling efter polisens skingringsorder. Ansvaret kan uppgå till 10 000 euro per person. Texten är ännu inte lag utan har skickats vidare till nationalförsamlingen.
Senaten gick betydligt längre än regeringens ursprungliga förslag. Familjebidrag, bostadsbidrag, RSA, aktivitetsstöd och andra sociala ersättningar ska kunna tas i anspråk för att driva in skulden. Texten innehåller dessutom nya administrativa demonstrationsförbud, skärpta straff, utökad användning av drönare och algoritmisk videoövervakning samt andra repressiva åtgärder. Inrikesminister Laurent Nuñez välkomnade senatens skärpningar, även om regeringen aviserat en juridisk granskning av delar av dem.
Från individuell skuld till kollektiv bestraffning
Regeringen presenterar principen som enkel: den som bidrar till förstörelse ska också bära kostnaden. Men den nya lagstiftningen handlar inte längre enbart om att lagföra den som faktiskt slagit sönder en ruta eller tänt eld på ett fordon. Staten öppnar för ekonomiskt ansvar också för människor som befunnit sig i samma politiska kollektiv.
Det är en avgörande förskjutning. I stället för att bevisa att en viss person orsakat en viss skada skapas en ekonomisk risk genom själva deltagandet i en situation där staten bedömer att våld eller skadegörelse förekommer. Den franska fackliga centralorganisationen CFDT varnar därför för att människor kan avstå från demonstrationer av rädsla för att själva drabbas, trots att de inte begått någon skadegörelse.
Det är svårt att se detta enbart som en fråga om ersättning till butiksägare. Lagens praktiska funktion blir också disciplinering.
Klassamhället börjar inte med den kastade stenen
Den borgerliga diskussionen om demonstrationer börjar ofta i samma ögonblick som en ruta går sönder. Då ställs frågan om våld, ansvar och ordning.
Men klasskonflikten började långt tidigare. Arbetaren möter varje dag ett ekonomiskt tvång som inte fotograferas lika dramatiskt. Den som saknar produktionsmedel måste sälja sin arbetskraft för att betala bostad, mat och andra nödvändigheter. Nedskärningar, stigande levnadskostnader, arbetslöshet och försämrad offentlig service utövas inte med batonger, men de har mycket konkreta materiella konsekvenser för människors liv.
När dessa motsättningar förvandlas till organiserat motstånd framträder däremot statens fysiska tvångsmakt tydligt. Det innebär inte att varje sten som kastas har ett revolutionärt innehåll. Individuell förstörelse kan lika gärna vara politiskt meningslös eller till och med skadlig för en rörelse. Marxistisk analys behöver därför varken romantisera våld eller göra icke-våld till en moralisk princip.
Den relevanta frågan är i stället: vilken klass utövar makt, med vilka medel och mot vem?
Kapitalet har fler kampmedel
Här finns en materiell asymmetri som försvinner när staten talar om ”ordning”. Kapitalägaren behöver inte stå på en gata med en skylt för att utöva politisk makt. Kapitalet kontrollerar investeringar, företag och arbetsplatser och kan flytta produktion, säga upp arbetskraft, hålla tillbaka investeringar och använda arbetsgivarorganisationer och lobbyapparater för att påverka politiken.
Arbetaren äger inte fabriken, banken eller distributionskedjan. Arbetarklassens styrka uppstår därför huvudsakligen kollektivt: genom organisationen, strejken, blockaden och massmobiliseringen. Det är därför lagstiftning som gör kollektiv handling ekonomiskt farligare inte träffar klasserna symmetriskt.
Tiotusen euro betyder något helt annat för den som lever på sin lön än för den som äger kapital. När staten dessutom öppnar för att ta bostadsbidrag, familjebidrag och ersättningar som människor behöver för sin försörjning blir den materiella klasskaraktären ännu tydligare.
Fattigdomen blir själv ett repressivt verktyg
Här ligger kanske lagförslagets skarpaste klassmässiga innehåll. Den arbetare som redan är ekonomiskt beroende av sin lön eller sociala ersättningar blir också den som har mest att förlora ekonomiskt genom politisk mobilisering. Samma ekonomiska utsatthet som är en produkt av klassamhället kan därmed användas för att hålla människor borta från gatan. Det är inte bara böter. Det är ett sätt att göra arbetarklassens egen ekonomiska sårbarhet till ett disciplinärt instrument.
CFDT pekar dessutom på att lagstiftningen kan drabba hela familjer genom möjligheten att beslagta sociala ersättningar, samtidigt som organisationen konstaterar att det redan finns lagstiftning för att åtala människor som faktiskt begår våld eller skadegörelse.
Repression som svar på klasskamp
Förslaget kommer samtidigt efter en period av omfattande social mobilisering i Frankrike. Regeringen har själv kopplat den snabbare behandlingen av lagstiftningen till oroligheterna i samband med protesterna den 17 oktober. Senaten och regeringen har därefter lagt till ett stort antal repressiva bestämmelser utöver det ursprungliga förslaget.
Ur ett marxistiskt perspektiv bör detta förstås som mer än en teknisk förändring av skadeståndsrätten. När klassmotsättningarna blir synliga och människor börjar använda sina kollektiva kampmedel svarar den borgerliga staten genom att förändra villkoren för själva kampen. Staten kan acceptera missnöje så länge det inte hotar den normala samhällsfunktionen. När demonstrationer, strejker och blockader däremot börjar skapa verkligt tryck blir frågan om ”ordning” samtidigt frågan om att återställa de förhållanden under vilka produktion och kapitalackumulation kan fortsätta.
Den verkliga motsättningen går därför inte mellan en abstrakt ”fredlig” och ”våldsam” protest. Den går mellan klasser med helt olika materiella maktmedel.
Kapitalet utövar sin makt varje dag genom ägandet, arbetsplatsen och den ekonomiska kontrollen. När arbetare och ungdomar svarar kollektivt möter de staten – och nu försöker den franska staten göra även själva deltagandet i den kollektiva kampen ekonomiskt farligare.
