KULTUR KRÖNIKA SVT har publicerat en film som ska upplysa om den anala extasen . Det är ett fenomen som drabbar män som får sin prostata stimulerad några centimeter in i tarmen, tydligen. Jag har inte sett den, men den som vill kolla hittar den på SVTPlay. Den anses vara sexualupplysande, och det kanske den är – den här texten handlar inte om själva filmen utan om en recension.
Svenska Dagbladets recensent Johannes Klenell utlåter sig nämligen om dokumentären som han tycker är ”tråkig”. Han hade väntat sig nåt mer omvälvande, kittlande och skabröst får man förmoda, och hans förväntningar kom på skam. Det är trist för honom och inte mitt problem. Det som är mitt problem är att han passar på att rulla sig i fördumningstevens utbredda populärkultur på ett sätt som triggade min kräkreflex.
Paret som i SVT:s film ger sig ut på en anal upptäcktsresa kallas ”carbonaraparet” . De heter Ida och Axel Stark och har figurerat i teve-dokusåpan ”Gift vid första ögonkastet”. Det förväntas av läsaren att veta varför de kallas så, Klenell förutsätter att alla är bekanta med det. Det tog mig fyra ansatser med Google att hitta orsaken: under programmet hade de ätit pasta carbonara och mycket explicit pratat om sex. Massor av inlägg kallade dem bara det, precis som Klenell; en etikett som de verkade gilla dessutom. Slutsatsen man kan dra av recensionen: hela Sverige kollar på skitteve och vet vilka carbonaraparet är.
B-kändisar, pegging och Bindefeld
Det fortsätter. Visserligen häcklar Klenell dem som sorgliga, de kommer en dag att gå till Spy Bar och inte bli igenkända. Vaddå Spy Bar? Ny googling – en ikonisk nattklubb på Stureplan, såklart att alla känner till den. Inte bra är det heller att en massa dumma människor pratar löst om pegging i filmen och tar upp tid. Ny googling – pegging är när kvinnor använder en dildo för att penetrera en man analt. Det vet väl alla, eller?
Efter hela filmupplevelsen, med en sexgunga och allt, verkar carbonaraparet vara lite slut, så nu rullar B-kändisarna in, tycker Klenell. I ett Bindefeldmingel, minsann. Puh, jag sliter ut Google. Bindefeld är en festfixare som skrivet en ”sympatisk självbiografi” enligt Bonniers, med titeln ”Mannen, myten, minglet” och där minglas det för fullt förstås. Den har väl de flesta läst. Sen konfronteras vi med Tony Irving, juryordförande i Lets’s Dance (tack Google), slajmiga flickfotografen Bingo Rimér och sexologen Malena Ivarsson (herregud, jag kände till dem). Feministen Linda Skugge är också med, hon kallas för ett ansikte för Darkside-medelåldern. Jag blir lite matt och googlar motvilligt igen. Wikipedia berättar att Darkside är en mörk fantasyserie för ungdomar med strider, svart-magi, karaktärsdrama och skräckinslag. Kul, kul.
En föraktfullt grov recension
Slutklämmen på Klenells kria är att filmen är ”mest gammal vanlig småputtrig sexologisk utbildningsradio. Säkert bra för folkhälsan, inte speciellt grovt”. Det må vara sant för den anala extasen, men inte för recensionen. Den är bland det grövsta och föraktfullaste man kan hitta. Den förutsätter och upphöjer fördumningsteve till kultur och allmängods, den förstärker och trycker på alla knappar för att få folk till skitprogrammen – du är ju en rökt idiot om du inte känner till personerna, händelserna, sexsnacket. Den skapar behov av ett opium för folket som ska sitta dåsigt kittlat framför burken och drömma om kinkigt sex i en vardag som är så långt från Klenells kulturdravel man kan komma.
In i mixen kör denna borgerlighetens propagandamakare sedan medelklassens diskreta charm. Stureplan, lite exotiska sexvanor som man bör känna till det gängse namnet på, kändisar i en strid ström från andra fördumningsserier som människor ska ha koll på, titta på, låta skölja bort det sista vettet ur hjärnan. Krydda din kinkiga dröm med drömmen om ett liv bland de rika, där du kan vaska champagne och prata häxeri med Linda Skugge… Och för den kulturradikale, en art på utdöende som frekventerar salongerna i marginalen och kan bli lite obekväm i sammanhanget, finns det också en liten godisbit: de är ju så sorgliga, de här carbonaramänniskorna, de har förfelat sina B-kändisliv, de skulle ha kunnat göra nåt bättre av sig själva. Efter att ha slickat i sig det, kan eventuella samvetsömma också snaska i sig resten av en blandning som är giftig, vedervärdig och slug.
Borgerlighetens Klenell visar arslet i SvD och vanligt folk ska tro att det är en måne de ser, med fjärran och lockande landskap. En pinsam ansträngning i folkförvillelsen tjänst.
Marina Weilguni
Får också googla och är helt värdelös på varenda kändis. Men jag hittade detta istället, ”Darkside är ett svensk webbplats och community med inriktning på BDSM, fetischism, sexpositivism och kinkykultur”, som jag tror stämmer bättre på Linda.
Förmodligen har du rätt Leif – vilket gör det hela ännu sorgligare, att man förväntas ha det i sin mentala referenslista!