INRIKES Arbetslösheten i Sverige ligger skyhögt – i februari var den 9 %, vilket ska jämföras med 11 % under 1990-talets kris och 25 % på 1920-talet. Kan man kalla det massarbetslöshet? Eller är det bara en vanlig arbetslöshet, kanske? Arbetsmarknadsminister Mats Persson slingrar sig undan med att det saknas en vedertagen definition av begreppet, så han vet inte vad det ska kallas och inte ser han någon hotande dramatik på arbetsmarknaden heller.
Men var och en av de 600 000 personer som saknar jobb vet att det är en katastrof. Och var och en av de omkring 130 000 unga mellan 16 och 29 år som varken arbetar eller studerar vet det också. De flesta politiker är dock inte så liknöjda som Persson, för de vet att de måste lugna folket.
När partiledarna debatterar handlar det följaktligen ofta om att ”få hjulen att snurra”. De systempartier i oppositionsom brukar kallas ”vänstern” talar idag, när de vill fiska röster från Tidöpartierna, om att satsa på arbetsmarknadsutbildningar och investeringsstöd. Och det kan låta bra, helst när det presenteras i samband med ökade barnbidrag och större sociala satsningar – men är det alla de saker som varje människa ser måste göras i samhället som nu äntligen ska utföras? Ska det byggas bra och billiga bostäder, ska fler lärare göra skolklasserna mindre och fler anställda förbättra livet på äldreboendena? Ska ett skonsamt skogsbruk med fler arbetare fasa ut de stora kalhyggesmaskinerna?
Nej, det handlar helt krasst om att öka produktionen för att öka profiten. De arbetslösa ska anpassas till kapitalets behov, och kapitalisterna ska få pengar att investera i nya företag (pengar som dras in från det arbetande folket via skattsedeln, alltså). Och folket får en liten extra sudd att tröstkonsumera för. Pengar kommer att pumpas in där de mest gynnar kapitalet.
Det görs ju redan, exempelvis när det gäller krigsindustrin, utan att det debatteras i media som arbetsmarknadsåtgärder. Såhär skriver socialdemokratiska Arbetet: Saab rusar på börsen, Bofors nyanställer och ansökningarna om att tillverka krigsmateriel ökar i ”en aldrig tidigare skådad tillströmning”. Det våras för den svenska försvarsindustrin. Här är det inte brist på statsbidrag, här snurrar hjulen och mera människofientlig industri får man ju leta efter.
Dessutom mörkas arbetslösheten med diverse åtgärder som inte klassas som arbetsmarknadspolitik. Flyktingar ska inte längre få permanenta uppehållstillstånd , vilket gör dem oattraktiva på arbetsmarknaden och kanske får dem att lämna landet, och deras barn ska vid uppnådd myndighetsålder skickas tillbaka till ”hemlandet” de aldrig sett och inte belasta statistiken. Sådant minskar arbetslöshetssiffrorna, men det är inte det enda syftet. Det trumpetas också ut som nödvändigt för en diffust formulerad integration, så att vanliga svenska arbetare ska luras in i att lägga skulden för läget på sina invandrade kamrater.
Kapitalet håller sig flytande
Såhär håller alltså kapitalet sig flytande under sina systemkriser. Man värnar profiten genom att sparka folk och exempelvis robotisera eller flytta produktionen dit där arbetarna är billigast och tystast. Kapitalets stat satsar på krigsindustrin med stora bidrag, eftersom man vet att man behöver säkra nya marknader för sina produkter förr eller senare, och kriget på vägen dit är också vinstgivande – man behöver ju ständigt mer vapen. Man kräver bidrag för att öppna ny produktion av olika slag och skapar tillfälliga jobb med dålig säkerhet på arbetsplatsen för pengarna (se bara på Northvolt). Och om det inte fungerar stänger man bara butiken och försöker någon annanstans, med nya pengar.
Samtidigt förs separata diskussioner om olika frågor som hör ihop med arbetslösheten. Det gäller invandrings- och asylpolitiken som nämndes ovan, och vi kan ta gängvåldet som ett annat exempel. Hur är det ens möjligt att diskutera som om man inte ser hur det hänger ihop? Att få en bra skolgång och därefter ett arbete, och att ingå i ett sammanhang är ett bra skydd mot att sugas in i en våldskultur. Men fruktansvärt många ungdomar vet att de aldrig någonsin kommer att få detta. Och de vet att det som samhället ser som status – pengar och makt – aldrig kommer att bli möjligt för dem på laglig väg. Det som blir möjligt för dem är till sist bara våldet, och därefter olika repressiva åtgärder: övervakningsinsatser, fängelse, utvisning om de inte är etniska svenskar.
Istället för arbetslöshetspolitik diskuteras hårdare tag, och skärpta straff genomförs för gängkriminalitet, en rökridå av åtgärder som rent vetenskapligt visats inte fungera, för att få arbetarklassen att vända bort blicken från dem som offrats på kapitalismens altare.
Vi drar inte vårt strå till den kapitalistiska stacken
Ja, vad ska man göra då? Är kommunisterna eviga kverulanter, som bara ställer sig utanför samhället och klagar och gnäller? Ska vi inte försöka få till en bättre politik, här och nu, dra vårt strå till stacken för att vända arbetslöshetsstatistiken och inflationen och allt annat som är fel?
På det svarar vi kraftfullt och stolt NEJ, vi drar inte vårt strå till den kapitalistiska stacken. Arbetslösheten i en värld där så mycket behöver göras, dyrtiderna i ett system där ofattbara rikedomar läggs på hög hos överklassen eller investeras för människans förgörelse i krig, kriminaliteten i ett Europa där människor har förlorat allt hopp, de stängda gränserna i ett land som inte längre kan stava till solidaritet – inget av det kan lösas under kapitalismen.
Vi kan ställa kraven på problemens lösning, men vi är väl medvetna om att ingen kommer att lösa dem åt oss – inte ens om de verkligen skulle vilja det – så länge profiten får styra samhällets produktion, organisation och konsumtion. För att lösa problemen krävs ett helt annat samhälle.
Så vi klagar inte. Istället organiserar vi oss för att folket ska ta ledningen och makten. Vi gnäller inte – vi omdefinierar vad det är att ha status, och vad det är att ha makt. Status är att vara del av kampen, att stå för en bättre värld där människans utsugning av människan äntligen avslutas. Och makt är den kollektiva makten i våra fackföreningar, i vårt parti, i vår ungdomsorganisation.
