UTRIKES Den tjeckiska presidenten Petr Pavel har undertecknat en lagändring som kriminaliserar främjande av kommunistisk ideologi, genom att likställa den med nazismen i straffrättslig mening. Enligt den nya lagen kan upp till fem års fängelse utdömas för dem som “etablerar, stödjer eller främjar nazistiska, kommunistiska eller andra rörelser som syftar till att undertrycka mänskliga rättigheter eller sprida klassbaserat hat”.
Lagen kommer efter krav från institutioner som Institutet för studier av totalitära regimer, som har som uttalat syfte att omskriva folkens historia, där socialismen inte får finnas som alternativ. Syftet är tydligt: den ideologiska avväpningen av arbetarklassen.
Sedan tidigare har Tjeckiens kapitalister genom sina politiska marionetter drivit igenom lagar som begränsar strejkrätten, rättigheten till offentliga protester och som ökar militärens budget. Samtidigt driver EU och NATO på för en total mobilisering av Europas krigsmaskineri mot Ryssland och andra imperialistiska rivaler.
Borgarklassens största rädsla
Denna lagändring är ingen juridisk detalj – det är ett förspel till krig och repression. Tjeckiens härskande klass, som tjänar euroimperialismen och NATO:s strategier, vet att kriget inte bara förs i öst – det förbereds också på hemmaplan mot de egna folken.
Genom att kriminalisera kommunismen, alltså själva uttrycket för den organiserade arbetarklassens maktanspråk, visar man vad som egentligen är borgarklassens största rädsla: inte Ryssland, utan den egna befolkningen.
De vet att klasskampen oundvikligen kommer att blossa upp när priset för upprustningen, inflationen, bostadskrisen och massövervakningen ska vältras över på de arbetande. Då behöver de ha lagarna på plats, fängelserna klara, och varje minne av revolutionär organisering undanröjt. Det är därför de slår till mot minnet av socialismen – för att hindra framtidens socialism. Och Tjeckien är bara början på denna typ av repression inom Europa, fler länder inom EU lär följa samma spår.
Men repressionen visar också systemets desperation. Det som måste förbjudas är det som fortfarande har kraft. Kapitalet kan förbjuda våra idéer, men inte våra behov, våra liv, vår kamp.
