UTRIKES FACKLIGT Storbritanniens konservativa parti förbereder ett lagförslag som syftar till att förbjuda läkare att delta i strejker. Förslaget skulle i praktiken inskränka strejkrätten för vårdpersonal och flytta gränserna för vilka som betraktas som ”samhällskritiska funktioner” med förväntat lojalitetskrav gentemot staten.
Hittills har strejkförbud endast gällt militären och polisen. Med det nya lagförslaget vill regeringspartiet utvidga kontrollen till att omfatta även medicinsk personal – en direkt reaktion på de senaste årens ökade fackliga aktivitet inom vårdsektorn.
Bakgrunden är det brittiska läkarförbundets (British Medical Association, BMA) krav på ytterligare 29 procents löneökning, utöver det 22-procentiga påslag som redan genomförts föregående år. BMA hänvisar till ökade levnadskostnader, arbetsbörda och undermåliga arbetsvillkor, särskilt efter pandemin.
Regeringens argument är att läkarnas strejker ”hotar ekonomin”, leder till inställda operationer och drabbar patienter. Det är ett klassiskt exempel på hur borgerliga regeringar försöker ställa arbetare mot arbetare – i det här fallet patienter mot vårdpersonal – för att legitimera repression mot facklig kamp.
Inte ett undantag i kapitalismen
Borgarklassens talespersoner pekar på att många läkare tjänar över 70 000 pund per år – men nämner inte att detta gäller en minoritet. Lönerna för yngre läkare, sjuksköterskor och vårdbiträden är däremot jämförbara med andra låglöneyrken som butikspersonal och förare.
Det konservativa förslaget bör förstås som en del av en bredare politisk offensiv mot arbetarklassen. När strejkvapnet visar sig effektivt – särskilt i sektorer där strejker verkligen får samhället att stanna – försöker kapitalet svara med juridisk avväpning. Syftet är inte att skydda patienter, utan att bevara kontrollen över arbetskraften och pressa ner lönekostnaderna.
Förbud mot strejk är inte ett undantag i kapitalismen – det är dess logiska reaktion när arbetarna blir för starka. Därför krävs det inte bara stöd till de strejkande läkarna, utan ett medvetet ideologiskt motstånd mot varje försök att inskränka arbetarklassens kollektiva kampmedel.
