MILJÖ Just nu pågår FN-förhandlingar i Genève om ett globalt plastavtal. Under tio dagar samlas representanter från närmare 180 länder, men djupa motsättningar finns.
Plastföroreningar är en av vår tids största miljökriser. Över 460 miljoner ton plast produceras årligen och runt 20 miljoner ton hamnar i naturen, vilket hotar både ekosystem och människors hälsa. Till 2060 räknar man med att plastavfallet tredubblas jämfört med 2022. Skadorna det orsakar räknas i biljoner kronor.
Det föreslagna avtalet, Global Plastic Pollution Treaty, ska reglera hela plastens livscykel – från design och produktion till avfallshantering – med målet att minska produktionen, begränsa farliga kemikalier och främja cirkulära lösningar. Arbetet startade 2022 då 175 länder röstade för att ta fram avtalet. Fem möten senare har emellertid ingen enighet nåtts.
De största konflikterna gäller om avtalet ska innehålla bindande produktionsbegränsningar eller bara fokusera på avfallshantering. Alliansen High Ambition Coalition, med bl.a. EU, Australien och flera afrikanska länder, vill stoppa all plastförorening till 2040 och ser produktionsminskning som avgörande. Oljestater som Saudiarabien och Ryssland motsätter sig detta och vill istället fokusera på återvinning.
Andra stridsfrågor är förbud mot farliga kemikalier samt finansieringen av åtgärder. Många utvecklingsländer kräver ekonomiskt och tekniskt stöd för att kunna uppfylla avtalet, medan rika länder vill se en tydlig handlingsplan först.
Berättigad optimism?
Motståndet är starkt från olje- och plastproducerande länder, som varnar för ekonomiska konsekvenser. Lobbyister från fossil- och petrokemisk industri är på plats i stort antal i Genève – de är fler än EU-ländernas samlade delegationer. Det sägs att det trots allt finns en viss optimism, eftersom årets utkast är mer omfattande och har större politiskt stöd än tidigare.
Men naturligtvis kan de olika kapitalintressena bara enas om förslaget innebär profitmöjligheter för alla inblandade, något som är svårt att se blir möjligt. Risken är överhängande att det blir ett tandlöst avtal med stora möjligheter att kringgå reglerna för den som behöver det, och knappast något som globalt begränsar kapitalismens miljöhärjningar. För det krävs mer än avtal.
