EKA Europeisk Kommunistisk Aktion (EKA) har släppt ett uttalande som kommenterar den stegrande militära upprustningen och de kostnader den innebär för arbetarna. I uttalandet uppmanar EKA till klasskamp och att arbetarna motsätter sig alla uppoffringar som krävs för den upprustning som kapitalet förbereder sig med för de kommande imperialistiska konflikterna. Riktpunkt publicerar här uttalandet i sin helhet i svensk översättning:
Klasskamp – Inga uppoffringar av löner, pensioner, fackliga och sociala rättigheter för krigsekonomin
Europa rustar för krig. Detta bevisas tydligt av den strategi som följs, de tillgängliga ekonomiska uppgifterna och regeringarnas uttalanden.
Alla dagens europeiska länder är kapitalistiska stater, och de styrs av en enda princip – att försvara de nationella monopolens intressen och säkra deras vinster. Många av dessa länder har för tillfället gått samman i Europeiska unionen i ett försök att stärka sin konkurrenskraft gentemot sina kapitalistiska rivaler, såsom Kina och USA. Europeiska unionens mål är att försvara intressena hos en viss grupp kapitalister vid ett givet historiskt tillfälle.
Hur man bedömer den europeiska ekonomins militarisering måste ses inom ramen för detta sammanhang. Kapitalismen har inte förmått återgå till de tillväxt-, ackumulations- och vinstnivåer som rådde före krisen 2008. Dessutom hotas den av den kommande överproduktionskrisens skugga. Kapitalisternas konflikter om kontrollen över marknader, transportvägar och råvarukällor skärps. Därför ökar faran för nya och mer våldsamma militära konflikter mellan kapitalistiska makter exponentiellt.
Alla de europeiska länderna, ledda av de starkaste – Tyskland, Storbritannien och Frankrike – skyndar för närvarande på de folkfientliga reformerna för att öka de militära utgifterna och stärka de ekonomiska sektorer som krävs för att möta de interimperialistiska motsättningarna. I sin rapport säger NATO cyniskt till de unga att ”frågan är inte om de kommer att strida, utan för vilken framtid de kommer att strida, och om de inte är övertygade om att strida, måste vi tvinga dem att göra det.”
NATO-länderna har åtagit sig att militärutgifterna ska nå 5% av BNP, och många länder överstiger redan 2%.
För de flesta europeiska länder uppnåddes sådana nivåer senast under krigstid eller strax före den. Till exempel var den senaste gången Frankrike hade sådana siffror 1953 – då landet bedrev koloniala krig i Sydostasien och Nordafrika – och i Västtyskland 1963, när man stod i konflikt med det socialistiska Tyskland.
Europeiska unionen mobiliserar enorma resurser för krig. Planen ”ReArm Europe” – numera kosmetiskt omdöpt till ”Readiness 2030” – förutser användningen av 800 miljarder euro för krigsindustrin. De regler som nu antas gör det möjligt för europeiska länder att kringgå målsättningar för statens budgetunderskott när det gäller militärutgifter. Budgetbegränsningar gäller endast sociala utgifter, medan det inte finns några gränser för militära utgifter eller för skuldbetalningar till långivare.
Många europeiska regeringar har medgett att denna europeiska upprustningsprocess kommer att få negativa konsekvenser för de sociala utgifterna. Detta uttrycktes av Tysklands förbundskansler, Friedrich Merz, när han sade att ”välfärdsstaten inte längre kan upprätthållas”; av Belgiens premiärminister, Bart de Wever, när han sade att ”välfärdsstaten … kommer att kollapsa … om politiken inte ändras”; och av Frankrikes ekonomiminister, Éric Lombard, när han på frågan om Europa befinner sig i ett krigsekonomiskt läge svarade: ”det gör det inte – men det borde det.”
Arbetarklassen i Europas länder förlorar rättigheter i snabb takt. År 2022 sjönk den reala köpkraften i genomsnitt med 4,3 % – och med ytterligare 0,7 % år 2023. Mer än tre miljoner arbetare står utan skydd av kollektivavtal på grund av minskat fackligt medlemskap och lagar som angriper kollektivavtalen. Samtidigt följer antifackliga och arbetarfientliga reformer på varandra i rask takt. Nyligen – för att bara nämna två exempel – har den grekiska regeringen, med grund i ett EU-direktiv, förordat en 13-timmars arbetsdag och att den totala arbetstiden fördelas över ett helt år istället för att följa en vecko- eller månadsbaserad modell, och den portugisiska regeringen har antagit en drakonisk arbetsrättsreform som ökar orsaker till uppsägning och arbetsflexibilitet.
Arbetarklassen måste kraftfullt motsätta sig de uppoffringar som kapitalisterna kräver av oss för sina krigs syften. Vi måste ställa krav på att inte göra uppoffringar – inget deltagande i NATO:s och EU:s krigsköttkvarnar, försvar av lönerna och kollektivavtalen på våra arbetsplatser och av våra sociala välfärdsrättigheter, och vi måste beslutsamt kämpa mot överföringen av den rikedom som arbetet skapar till kapitalets fickor för användning i dess krigsmaskineri. Vårt syfte måste vara att störta kapitalismen, avskaffa utsugningen och intensifiera kampen för socialismen.
Våra liv står på spel.
