UTRIKES FACKLIGT Efter flera månaders förhandlingar har staden Johannesburg och kommunalarbetarnas fackförbund SAMWU nått en överenskommelse om att jämna ut löneskillnaderna mellan stadens anställda och deras kollegor i andra storstäder. Det rapporterar The Citizen.
Avtalet innebär att kommunen fram till juli 2027 kommer att avsätta cirka 10 miljarder rand (motsvarande ca 540 miljoner USD) i flera omgångar för att gradvis höja lönerna. Syftet är att korrigera långvariga löneskillnader inom den kommunala sektorn.
Facket SAMWU hade tidigare varnat för att de var beredda att organisera omfattande protester – protester som riskerade att störa G20-toppmötet som hålls i landet. Flera medier betonade därför att regeringen ville undvika en prestigeförlust inför det internationella mötet.
Stadens ledning förnekar dock kopplingen. Borgmästarens talesperson, Khatjo Mulaudzi, hävdar att beslutet är en del av en sedan länge planerad process för att korrigera lönestrukturen och inte en reaktion på G20-trycket.
Den politiska oppositionen i Johannesburg kritiserade uppgörelsen. En del av finansieringen tas från redan planerade infrastrukturbudgetar – bland annat underhåll av vägar och vattenreservoarer. Kritiker menar att omfördelningen hotar redan eftersatta investeringar.
Stadsledningen försvarar dock beslutet och hänvisar till att lönejusteringarna är nödvändiga för att behålla kompetenta arbetare i kommunal sektor.
Uppgörelsen är inte isolerad. Tidigare i år lyckades även Sydafrikas kabinfackförbund pressa igenom löneökningar för flygpersonal. Den fackliga mobiliseringen i landet fortsätter alltså att vinna terräng – ofta förstärkt av landets omfattande sociala ojämlikhet och höga inflation.
Proletariatets styrka när det organiserar sig och agerar kollektivt
Det sydafrikanska exemplet visar återigen proletariatets styrka när det organiserar sig och agerar kollektivt. Kommunalarbetarna i Johannesburg stod inför en klassisk situation: reala löner som urholkats av inflation, samtidigt som staten prioriterat investeringar som gynnar kapitalets ackumulation snarare än arbetarklassens villkor.
Att uppgörelsen sammanföll med G20-summiten är knappast en slump – arbetarklassens mobilisering hotade statens internationella prestige, och borgarklassen viker alltid när dess globala legitimitet riskerar att naggats i kanten. Detta bekräftar en central tes i marxismen-leninismen: bourgeoisien ger aldrig efter av god vilja – den ger efter när arbetarklassen organiserar sig och skapar politisk kostnad för passivitet.
Samtidigt visar oppositionens klagomål om ”omfördelning från infrastrukturprojekt” hur den borgerliga politiken ständigt söker ställa arbetarklassens behov mot den offentliga sektorns kollektiva resurser – istället för att ifrågasätta kapitalets vinster och privilegier.
Kort sagt: en liten facklig seger, men ett tydligt exempel på hur klasskampen formar politiken även i ett imperialistiskt land som Sydafrika.
