INRIKES FACKLIGT Digitalisering lyfts ofta fram som vårdens universalmedel: smartare journalsystem ska effektivisera arbetet, öka patientsäkerheten och frigöra tid för patientmöten. Men i en ny enkätstudie bland vårdpersonal i Region Värmland framträder en annan bild, skriver tre forskare vid Umeå universitet och Karlstads universitet i en debattartikel.
Enligt studien är viljan att göra rätt stark och engagemanget för patienternas säkerhet högt. Samtidigt upplever många att den digitala arbetsmiljön är tung och att det organisatoriska stödet inte hänger med i kraven. Personal beskriver tröga datorer, långsamma inloggningar, krångliga gränssnitt och bristande integration mellan system. Resultatet blir dubbel- och trippeldokumentation, mer stress och mindre tid för patienterna.
Forskarna pekar också på osäkerhet i mer komplexa situationer: hur skyddade identiteter ska hanteras i olika system, vad som gäller vid myndighetsförfrågningar och hur regelverk ska tolkas när journalsystemen inte ger tillräckligt stöd. De menar att problemet inte är bristande ansvarstagande hos personalen, utan att rutiner, utbildning och teknik inte är tillräckligt samordnade.
Ett särskilt allvarligt fynd gäller utbildning och stöd. Många minns inte när de senast fick strukturerad utbildning i journalsystem eller hantering av patientdata. I stället blir “learning by doing” normen, medan supporten ofta upplevs som otillgänglig eller irrelevant i den pressade vardagen. Samtidigt ökar kraven på korrekt dokumentation, informationssäkerhet och dataskydd – utan att stödet ökar i samma takt.
Debattörerna efterlyser att digitalisering tar sin utgångspunkt i vårdens praktik: systemutveckling i dialog med professionen, kontinuerlig och relevant utbildning samt support som förstår vårdens villkor. Tekniken ska vara ett stöd för professionellt omdöme och klinisk närvaro – inte ett hinder.
Problemet är inte digitalisering i sig
Det är talande att forskarna skriver att ”problemet inte är bristande ansvarstagande hos personalen” utan brist på samordnade rutiner, utbildning och teknik. Det stämmer – men de nämner inte varför. I vården, ett grundläggande behov, har politiken släppt in en flora av privata IT-leverantörer med nära band till regionledningar: journalsystem, administrativa plattformar, PACS, läkemedelshantering – alla upphandlade i stuprör, ofta med skandaler och indikativa ”förhandsaffärer” långt före annonsering. Resultatet är splittrade system som stjäl arbetstid och skapar felrisk, samtidigt som allt fler kontrollkrav vältras över på en redan överbelastad vårdarbetare.
Problemet är inte digitalisering i sig – tekniken borde frigöra tid, inte förslava den. Problemet är kapitalistisk styrning av välfärdens infrastruktur, där vinst går före patientens och personalens behov. Digitaliseringen i vården kan inte “fixas” inom kapitalismens ramar. Den måste befrias från vinstintresset helt och hållet. Lösningen är inte fler upphandlingar eller ”styrning 2.0”, utan att hela samhället och även vården – inklusive IT-infrastrukturen – socialiseras och underställs arbetarklassens makt i en proletär diktatur.
