UTRIKES, TEORI På de amerikanska kommunisternas webbtidning New Worker publiceras idag en intressant artikel av Catalin Ibárruri om Grönland, där författaren lyfter att Grönland utgör en central bricka i en mycket större kamp om territoriell expansion i Arktis.
Ibárruri skriver om hur klimatförändringarna omformar jordens fysiska gestalt, och hur den ”gröna kapitalismen” med nya former av energiutvinning och materialvetenskap förbereder scenen för de energikrig som väntar. Polcirkeln går geografiskt mitt emellan många av de stora imperialistiska blocken. Ryssland är den enskilt största markägaren och gör anspråk på nästan en femtedel av den tillgängliga landmassan i Arktis och 53 procent av dess kustlinje. Resten tillhör Kanada (vilket utgör 40 procent av landets yta), Danmark (via Grönland), Finland, Island, Norge, Sverige och USA.
Konsekvenserna av att den globala medeltemperaturen stiger är att det stigande Ishavets lämplighet för handelsrutter ökar och det blir möjligt med en enklare och billigare utvinning av råmaterial på arktiska landmassor. Artikeln visar på de olika imperialistiska blockens redan existerande intressen i området.
Redan har Kina utförligt skrivit om en ”Polär sidenväg” där man förbereder sig på resursutvinning och farleder som kan öppnas så tidigt som 2070. Ryssland utvidgade är 2020 sina ambitioner med omfattande planer på investeringar i Arktis för att fylla sina egna kassakistor . Även EU, med flera medlemsstater som innehar arktiskt territorium och med Grönland indirekt genom Danmark, bedriver redan handel och investeringar i regionen.
USA:s intresse för Grönland kan delas upp i tre mål, skriver Ibárurri
– att kraftigt öka sitt territorium, både i fråga om landyta och kontroll över sjöfartsleder
– att få tillgång till Grönlands enorma, ännu outnyttjade råvarutillgångar i takt med att deras utvinning blir mer kostnadseffektiv
– att neka konkurrerande imperialistiska makter de politisk-ekonomiska fördelar som följer med kontrollen över Grönland och samtidigt stärka sin egen säkerhet gentemot dem
Författaren betonar att den aggressiva satsningen på Grönland utgör en märkbar förskjutning i omfördelningen av polcirkeln, där till och med Nato-länder hamnar i direkt konflikt, vilket visar hur sköra dessa gamla allianser i själva verket är, och skriver att det tillgängliga kapitalet hos amerikanska företag möjliggör exploatering av Grönlands naturresurser på ett sätt som Danmark helt enkelt inte kan matcha. Grönland är dessutom betydligt mer stabilt än ett land som Venezuela, menar hon, och företag skulle sannolikt visa mindre tvekan inför investeringar och större entusiasm inför ett övertagande av Grönland.
Det räcker inte heller med Arktis. I takt med att världen blir varmare kommer Antarktis att bli allt mer lockande, särskilt efter 2048 då Antarktisfördraget öppnar för förändringar.
Ibárurri avslutar: ”Planetens poler håller snabbt på att bli nollpunkten för en ny epok av omfattande interimperialistiska konflikter, i takt med att de sista orörda, icke-översvämmade landmassorna på jorden börjar träda fram ur isen. USA:s och EU:s strategiska framtid avgörs av hur stor del av polcirkeln dessa imperialistiska block kontrollerar. Oavsett utgången marscherar vi mot en framtid där massor av arbetare kommer att skickas i döden för att utkämpa de nya energikrigen på de arktiska och antarktiska fronterna.
Detta understryker ytterligare behovet av internationell solidaritet inom arbetarklassen och nödvändigheten av revolution. Vår planet är beroende av det. Våra liv är beroende av det.”
