UTRIKES Argentinas senat har röstat igenom ett omfattande paket med förändringar i arbetsrätten som lagts fram av president Javier Milei. Efter en 13 timmar lång debatt antogs reformen med 42 röster för och 30 emot, samtidigt som protester och sammanstötningar utanför kongressen i Buenos Aires tilltog.
En kärnpunkt i paketet är att arbetsdagen kan förlängas upp till 12 timmar, där övertid i vissa upplägg kan kompenseras via ett “tidskonto” i stället för direkt ersättning. Reformen gör också uppsägningar billigare för arbetsköparen: bland annat genom att delar av ersättningen (som bonusar) inte alltid ska räknas in på samma sätt vid beräkning av avgångsvederlag. Vidare öppnas för längre prövotider (upp till ett år nämns i flera genomgångar), större flexibilitet i semesteruttag samt förändringar i regler kring sjukfrånvaro.
En annan konfliktpunkt gäller strejkrätten. I strategiska/”essentiella” sektorer skärps kraven på miniminivåer i bemanning under konflikt, med uppgifter om att upp till 75 procent av verksamheten ska hållas igång i vissa fall.
Fackföreningsrörelsen svarar med hot om krafttag. General Confederation of Labour (Argentina) har aviserat en 24-timmars landsomfattande strejk i samband med den fortsatta behandlingen i deputeradekammaren, där reformen behöver slutföras innan den kan träda i kraft.
Regeringen försvarar paketet som nödvändigt för att “modernisera” arbetsmarknaden, locka investeringar och minska den omfattande informella sysselsättningen (som uppges omfatta över 40 procent av arbetskraften), i ett läge där skapandet av nya jobb i privat sektor länge gått trögt.
En klassoffensiv
Reformpaketet i Argentina är inte “modernisering” utan en klassoffensiv. När Milei-regeringen förlänger arbetsdagen, urholkar övertidsersättning via “tidskonton”, gör uppsägningar billigare och stramar åt strejkrätten, är syftet inte att skapa värdighet i arbetet – utan att höja utsugningsgraden. Det är exakt så borgarklassen “löser” sin kris: genom att låta arbetarklassen arbeta mer, tåla mer och få mindre tillbaka.
Att detta säljs in som ett sätt att “locka investeringar” och minska informell sysselsättning är en bekant lögn. Kapitalet investerar inte för att skapa trygghet, utan för att säkra profit. När arbetstiden och rätten att kämpa pressas ned, skapas inte stabila jobb – det skapas en mer foglig arbetskraft, en större reservarmé och en hårdare disciplin på varje arbetsplats. Och när strejkrätten stryps i “essentiella” sektorer handlar det i praktiken om att förbjuda arbetarklassen att använda sitt effektivaste vapen just där det biter som mest.
Det avgörande svaret kan därför inte begränsas till parlamentarisk opposition eller förhandlingar inom Mileis spelplan. Fackens hot om generalstrejk pekar på rätt metod: masskamp, blockader, strejkvapen – och självständig organisering under arbetarklassens ledning. För varje eftergift i denna fråga betalar arbetarna dubbelt: först med längre arbetsdagar och lägre löner, sedan med blod när repressionen normaliseras. Slutsatsen är enkel: antingen fortsätter kapitalet att “reformera” arbetsrätten till sin fördel, eller så bryter arbetarklassen den ordningen och tar makten över produktionen och staten.
