KRÖNIKA Jag har läst ungkommunisternas uttalande till stöd för Kubas folk och fördömanden av USA:s omänskliga imperialistiska politik. Ja, våra ungdomar visar sin solidaritet med Kubas heroiska folk, dess Kommunistiska Parti och Kommunistiska Ungdomsförbund. Folket på hela planeten är med Kubas folk.
Trump har sagt ”no more oil or money to Cuba” och hotar med tullar mot alla länder som skickar olja. Han har öppnat dörren för ett ”avtal” med Diaz-Canel regeringen, men sätter tryck på den för regimskifte eller stora eftergifter. Trumps åtgärder har skapat en allvarlig energikris på Kuba med flygplatser utan bränsle, inställda flyg, strömavbrott, begränsningar inom sjukvård, transport, skola. Kuba har varnat flygbolag att de inte kommer ha bränsle för tankning efter mars 2026.
Mexiko blev Kubas största leverantör 2025, men utsattes för påtryckningar/hot från Trump om tullar och har minskat eller stoppat leveranserna. I Venezuela har läget förändrats dramatiskt efter den amerikanska militära interventionen och gripandet/kidnappningen av Maduro i januari 2026. USA har tagit kontroll över Venezuelas oljeexport, och leveranserna till Kuba stoppades eller minskade kraftigt. Venezuela var Kubas huvudleverantör och stod för ca 30–60 % av behovet. Den nuvarande krisen visar hur beroende Kuba var av Venezuela — och nu när tillförseln ”klipptes av” är läget dramatiskt.
Vi hörde olika saker om den nya situationen i Venezuela. Vi lyssnar fortfarande… och nu när den första lasten med olja till mördarstaten Israel har lämnat landet förstår alla vad är det som gäller.
”Vänligt sinnade” regeringar
Men vad gör de så kallade ”vänligt sinnade regeringarna” för att hjälpa Kubas folk? Låt oss ta lite fakta och några nödvändiga förtydliganden för att stoppa spridningen av ”information” som inte stämmer, bara för att det ska finnas bekväma narrativ.
Embargot mot Kuba har funnits i årtionden från USA:s sida. Så länge Sovjetunionen fanns kunde Kuba hantera bristerna, särskilt i spannmål, genom import från socialistländerna. Efter 1991 tvingades ön att importera olja och spannmål från andra länder som lade på extremt mycket högre fraktkostnader jämfört med vad som gällde övriga importörer. Och medan Venezuela tillfälligt löste oljeproblemet kvarstod ändå spannmålsproblemet. Om tex. Algeriet importerar vete för 50 dollar per metrisk ton i fraktkostnad, betalar den kubanska staten 120 dollar.
Varför? För att rederierna riskerar 6 månaders (180 dagar) uteslutning från amerikanska hamnar om ett fartyg anlöper en kubansk hamn. Därför kräver redarna, främst grekiska, högre frakter – dvs. de utnyttjar behovet.
Och vad händer med ryssar och kineser? Varför utmanar de inte embargot? För det första är rederierna i båda länderna privata och de vill inte riskera konflikt med USA. För det andra använder ryssarna sina bulkfartyg främst för att transportera ryska produkter till Afrika, Sydamerika och Asien, medan deras oljetankers är upptagna med att försörja Asien och Afrika. De går inte att chartra till Kuba, som inte är lönsamt. På senare tid (2025–2026) har Ryssland skickat vissa oljelaster som ”humanitär hjälp”, men inte i den skala som behövs.
Kina har uttalat ”stöd”, men utan massiva leveranser. Embargot och de extraterritoriella sanktionerna verkar avskräckande. Kina har heller ingen avsikt att konfrontera USA eftersom deras flotta behöver leverera varor till USA. De importerar dessutom en stor mängd djurfoder från USA…
De som har frågor om Kina och Ryssland kan hitta svar i det ovanstående. Dessa länders ”anti-imperialism” har stora brister verkar det som.
Embargot är inte en myt. Det är verkligt, långvarigt och extraterritoriellt, och skapar högre kostnader för allt (frakter, finansiering, försäkringar). Det skapar svårigheter och utgör ett hot mot folkets hälsa och liv!
Det enda solidaritet som Kubas folk kan förvänta sig är folkens solidaritet, eftersom bara folket kan rädda folket!
Panos Alepliotis
