EKA I ett gemensamt uttalande lyfter Europeisk Kommunistisk Aktions (EKA) partier vikten av den Kommunistiska Internationalens grundande år 1919. I uttalandet betonas både Kominterns bidrag till marxismen-leninismen, men också vikten av att fördjupa studierna av de problem och motsättningar som Komintern brottades med. Riktpunkt publicerar här uttalandet i översättning.
Uttalande om grundandet av Kommunistiska Internationalen
Vi firar 107-årsdagen av grundandet av Kommunistiska Internationalen (Komintern). Grundandet av Internationella Arbetarassociationen — Första Internationalen — den 28 september 1864 var en viktig milstolpe för den revolutionära arbetarrörelsen. Inspirerad av Kommunistiska manifestet och ledd av Karl Marx och Friedrich Engels samlade den fackföreningar, föreningar för inbördes hjälp, politiska och kulturella grupper samt organisationer. Den markerade ett avgörande brott med opportunismen i ett internationellt sammanhang och vägledde världens arbetarklass i kampen för kapitalismens störtande, samtidigt som den blev en drivande kraft bakom insikten om nödvändigheten av att upprätta politiska arbetarpartier. Dess upplösning (1876) följde på nederlaget för Pariskommunen (1871) och de nya omständigheter den ställdes inför.
Andra Internationalen grundades den 14 juli 1889, under en period av snabb tillväxt hos det kapitalistiska systemet och arbetarrörelsens starka frammarsch. Ideologiska och politiska problem, tillsammans med reformismens dominans, ledde till Andra Internationalens sammanbrott. Detta var ett resultat av arbetarpartiernas ideologiska urholkning under tiden fram till utbrottet av det första imperialistiska världskriget 1914 och det slutliga förräderiet mot arbetarklassens intressen till förmån för bourgeoisin. Framträdande exempel på partier som inte följde den egna bourgeoisin i sina länder var Bolsjevikerna i Ryssland, ledda av V. I. Lenin; Internationalisterna–Spartakisterna i Tyskland (Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Franz Mehring m.fl.); samt vissa socialistiska grupper på Balkan.
Den stora socialistiska Oktoberrevolutionen bevisade i praktiken att en arbetarrevolution med förmåga att gripa makten var möjlig, och den tjänade som en fyrbåk som än i dag lyser upp arbetande människors kamp världen över. Lenin lyfte fram den avgörande nödvändigheten av att omarbeta arbetarpartiernas program, byta namn på dem till kommunistiska partier och upprätta en ny international.
Grundandet av Komintern den 4 mars 1919 var således ett viktigt steg för att ge den revolutionära arbetarrörelsen en bestämd organisatorisk ram inom vilken den kunde fullgöra sina revolutionära uppgifter. Genom sin teoretiska och praktiska intervention gav den ett viktigt bidrag till bildandet av kommunistiska partier, vilka i många länder blev den ledande kraften i kampen för att störta kapitalismen.
Kominterns utveckling förbereddes genom organiseringen av konferenserna i Zimmerwald och Kienthal, där en konfrontationslinje mellan den revolutionära arbetarrörelsen och opportunismen, liksom med dess centristiska eller ”vänstersocialdemokratiska” variant, stärktes. Tack vare Lenins bidrag karakteriserades den samtida epoken som kapitalismens imperialistiska stadium, och man befäste den nödvändiga slutsatsen att omvandla det imperialistiska kriget — som hotade att bryta ut mellan de imperialistiska staterna — ”till ett proletärt inbördeskrig mot bourgeoisin i syfte att upprätta proletariatets diktatur och socialismen”.
Sedan början av det imperialistiska kriget i Ukraina har en liknande differentiering inom den internationella kommunistiska rörelsen ägt rum. Vi kan nu konstatera att många så kallade kommunist- och arbetarpartier har övergett uppgiften att representera arbetarklassens självständiga intressen, avsagt sig den proletära internationalismen till förmån för att stödja den egna bourgeoisin i imperialistiska konflikter och att de skjuter upp förberedelserna för en socialistisk revolution på obestämd tid genom att proklamera behovet av att kämpa för olika ”mellanstadier”.
Under hela sin historia var Komintern världens ledande centrum för de arbetande massornas kamp för socialismen–kommunismen. Den gav viktiga bidrag till marxismen–leninismens teori, vilka kräver fördjupade studier och omfattar även problemen och motsättningarna i Kommunistiska Internationalens strategi. Viktiga problem som hade en negativ inverkan på alla dess medlemmar innefattar till exempel frågan om det imperialistiska krigets karaktär, kampen mot fascismen och det kapitalistiska system som ger upphov till den, samt hållningen gentemot socialdemokratin. Detta förminskar dock inte dess betydande bidrag till den internationella kommunistiska rörelsen fram till dess slutliga självupplösning 1943.
På grund av sin internationella karaktär kommer arbetarklassens kamp alltid att behöva en enad politisk ledning och strategi.
I dag, liksom 1919 när Komintern grundades, konstaterar vi att det imperialistiska systemet är det kapitalistiska utvecklingsstadiets högsta fas, där det befinner sig i förfall. Utvecklingen av produktivkrafterna till en så hög nivå att de står i skarp motsättning till de kapitalistiska produktionsförhållandena hämmar möjligheten att använda dem för att tillfredsställa folkets behov. Socialismen–kommunismen är mer nödvändig och aktuell än någonsin.
EKA:s grundande och verksamhet bidrar, baserat på dess grunddeklaration och vår världsåskådning marxismen–leninismen, till kampen för att utveckla en gemensam revolutionär strategi och lägga grunden för en högre organisationsform för den marxistisk-leninistiska polen inom den internationella kommunistiska rörelsen. Parollen från Kommunistiska manifestet är lika aktuell som någonsin: ”Proletärer i alla länder, förena er!”
