DEBATT Dagens protester leder inte till resultat oavsett om det är hundra tusen som protesterar eller endast ett tusen. Jag har fått erfarenhet av olika politiska rörelser under de senaste åren, däremot har jag också sett att resultaten ännu är få. Historiskt sett har protester utgjort en stor del av arbetarklassens makt men idag får man knappast ett uttalande från sittande riksdagspolitiker som resultat av sin protest. Ändå fortsätter protester att uppstå och lika spontant försvinner de igen.
Demokratiska Sverige
Vi i Sverige protesterar och strejkar väldigt ofta, vilket gör att politikerna och nyheterna prisar oss som en fin demokrati. Verkligheten är dock annorlunda.
Vi protesterar för det ena och det andra, strejkar för si och så; ändå får vi knappt resultat om ens allt. Ta som exempel strejken på Tesla som är välkänd inom LO, IF-metall har strejkat för kollektivavtal i ca tre år nu och är inget närmre ett kollektivavtal nu än de var när strejken började. Palestinademonstrationerna pågick i flera år också, där det bredare samhället protesterade i flera städer för palestiniernas rättigheter; idag är de samma städerna tysta medans Gaza står i ruiner. Vart är resultaten? Vart är demokratin?
Facken och den ”fredliga demonstrationen”
I Sverige som vilket land som helst så är det ideella organisationer och facken som utgör grunden för arbetarklassens styrka och organisationsgrad. I omvärlden prisas de svenska facken som starka och deras förhandlingsmodell som ideell. Arbetarna får sitt och ”arbetsgivarna”(läs kapitalister) får sitt. I verkligheten när man pratar med medlemmarna i facken så är det svårt att hitta denna så kallade ”styrka”; grundorganisationsmedlemmarna saknar ofta grundläggande fackliga kunskaper och klagar ofta på att de knappast får igenom någonting, samtidigt som styrelsen i facket på regional eller landsnivå skryter om de nya avtalen de skrivit under. I IF-metalls fall där de inte ens kunna få fram ett kollektivavtal så kan man knappast kalla det styrka.
Varför blir det så? Hur kan vi ha en sådan hög organisationsgrad i Sverige men ändå misslyckas att få igenom de mest basala kraven som ställs av arbetarklassen? Begreppet som passar bäst här är ”arbetararistokrati”, d.v.s en minoritet av arbetare som konsekvent bryter mot strejker, som motarbetar radikal upphetsning, som helt enkelt sätter stopp för agitationen av arbetarna. I många dessa styrelser som skryter om deras 1-2% löneökningar så sitter där ofta ”arbetararistokrater” som samtidigt representerar facken och gör beslut på samma gång som de blir belönade av företagen med generösa arbetsvillkor och höga löner. De är bekväma och tycker att det går bra i Sverige, de har en mycket mindre inblick i hur den vanlige arbetaren sliter och hur pengarna aldrig verkar räcka till. När ett lokalt fack äntligen lyckats få med sig sina kollegor på strejk med krav som speglar deras nöd så träder dessa ovetande klassförrädare in och fäller strejken eller tvingar sina egna medlemmar att gå hem med brödsmulorna istället för brödkorgen, helt utan att företaget behöver spendera en krona eller lyfta ett finger! Inte undra på att den fackliga verksamheten rasar samman, här ser man ingen solidaritet, bara byråkrati och splittring.
På samma sätt som dessa ”arbetararistokrater” bryter upp och vattnar ur facklig framgång så förhindras protester från att växa med samma princip: I detta fall vad som kallas ”fredlig demonstration”. När Palestinademonstrationerna spontant uppstod så var vi tusentals, så gatorna blev fyllda och riksdagen omringad, nu flera år senare så står vi knappt ett hundra personer och Gaza ligger i ruiner utan rättvisa; ett totalt nederlag. Alla protester i Sverige ska vara ”fredliga” och inte allt för obekväma.
Inte ska vägen blockeras för då skapar det problem för bilisterna, inte heller ska butikernas skyltar skymmas för då blir det problem för företagsägarna…
I Sverige är vi så vana vid att allt ska vara bekvämt, vi ska inte utmana oss själva i det dagliga livet och politik är något som bara brusar i bakgrunden. Griniga politiker som gapar och skriker om si och så, vilket inte berör oss ”vanligt folk”. Det är inget konstigt, även om plånboken är tunn så kan vi ändå få det att gå ihop; vi köper den billiga korven istället, vi parkerar lite längre bort och går resten av vägen för att spara soppa i bilen, vi lägger lite mindre pengar till semestern. I Sverige så har vi mycket av det vi behöver på kort sikt så att göra något som skulle förändra detta ser då ut som vansinne, att riskera den där billiga korven(även om det mest är vatten och stärkelse) bara för att uppnå något politiskt mål som man knappt begriper sig på. Då blir det så att när protesterna marscherar igenom städerna plockar de inte på sig fler utan framstår som ”galningar som aldrig är nöjda” och med tiden så tappar de få som ställt upp sin motivation och ryggrad, därefter återgår de till att vara ”bekväma” som resten av folket.
Varför fortsätter vi då klinga oss till dessa protestmetoder som uppenbarligen inte åstadkommer någonting? Varför agerar vi som om det fortfarande vore 1950 och arbetarklassen var i politisk hets för allt? Det är protestkommittéernas styrelser som håller samhällets politiska rörelser fastkedjade till denna falska ”fredliga protesten” och förhindrar faktiska resultat, istället klappar de sig på ryggen för att de varit duktiga medborgare som hållit sig ”fredliga” i så många år.
Man måste ju vara demokratisk, man måste följa alla reglerna, man ska inte låta median kalla en något illa!
De fredliga protestkommittéerna går hand i hand med den fackliga styrelsen för att förhindra att arbetarklassen blir för agiterad, för motiverad, för villig att gå emot kapitalismens regler. Den ena är belönad med höjd lön på jobbet, den andra med vackra ord från median; medvetet eller ej så är förräderi mot arbetarklassen är vad det är!
Vad ska vi göra?
Sverige behöver organisera sig runt ordentliga organisationer och lyfta fram de som faktiskt tror på att göra samhället och bryr sig om att faktiskt göra världen bättre istället.
Vi behöver ett enda parti, en centralorganisation som säger emot klassförrädarna och ger stöd till arbetarklassens protester även när facket vill stänga ner strejken eller när protestledarna springer till polisen. Kommunisterna är just det, de som är villiga att kämpa emot och stödja när ingen annan vågar, när staten vill släpa in landets söner och döttrar i imperialistiska krig, när ekonomin inte fungerar och riksdagspolitikerna oavsett färg, sitter på tummarna.
Det är dags att sluta förankra sig till riksdagspolitiker och fackledningar som inte bryr sig om folkets välmående, istället ska vi skapa våran egen rörelse, utan kompromisser. När demonstranterna i Stockholm är trötta lyfter Göteborg fanan, när Göteborg måste vila tar Umeå fanan vidare, o.s.v.. Om vi agerar enat under en fana och ett parti utan att kompromissa så kan vi agera smart och snabbt. När arbetarna på Tesla strejkar så står demonstranterna utanför riksdagen med samma krav, då står hamnarna och vägarna stilla så länge som det behövs. Kapitalismens förtryck kommer bara öka och när soffan hemma inte längre känns lika skön som för 10 år sedan så ska vi stå redo att demonstrera och kämpa och lyfta upp de som går med oss till klasskampen.
Linus Jakobsson
