INRIKES Regeringen inleder en omfattande satsning för att öka valdeltagandet bland utlandssvenskar. Med uppdrag till Valmyndigheten att skicka brev till personer som fallit ur röstlängden de senaste 15 åren och utöka antalet röstmottagningsplatser i utlandet till nästan 300, strävar staten efter att nå fler än de 32 procent som röstade i förra valet.
Denna generositet står i skarp kontrast till de administrativa murar som har rests mot invandrade invånare inom landets gränser. Invandrare utan svenskt medborgarskap har rösträtt i kommun- och regionval om de varit folkbokförda i Sverige i tre år, vilket är en begränsning i sig. För att bli röstberättigade i riksdagsvalet måste dessa grupper genomgå ett långdraget och kostsamt naturaliseringsförfarande för att bli medborgare. Krav på dokumenterad vistelsetid, prövning av ”god vandel” och höga avgifter skapar ett system där medborgarskap blir en förmån snarare än en rättighet.
Medan utlandssvenskar aktivt uppmuntras att återta sin rösträtt, möts alltså invandrare av byråkratiska hinder som fördröjer eller omöjliggör deras integration i det politiska livet. Statistik från Migrationsverket visar dessutom att processen att erhålla svenskt medborgarskap i genomsnitt tar fyra år längre tid för grupper från icke-europeiska länder jämfört med EU-medborgare, och att avslag på grund av bristande dokumentation är betydligt vanligare för dessa grupper.
Denna dubbelmoral illustrerar hur staten selektivt fördelar politisk makt. Att samtidigt underlätta rösträtt för en grupp med ofta säkrare ekonomisk ställning och försvåra för de mest utsatta invånarna att få samma rättigheter, visar med all tydlighet upp de ojämlika strukturerna i det nuvarande systemet.
