UTRIKES Forbes skriver att den schweizisk-italienska miljardären Gianluigi Aponte, via kopplingar till MSC och det sydkoreanska bolaget Sinokor, står bakom en stor del av de omfattande köp av VLCC-supertankers som skett sedan december 2025. Enligt Forbes och maritima databaser kontrollerar Sinokor och/eller MSC nu 76 supertankers, värda omkring 6,7 miljarder dollar. Det motsvarar ungefär 8 procent av världens VLCC-flotta, även om vissa marknadsaktörer uppskattar den effektiva kontrollen som ännu större.
Forbes granskning visar att åtminstone 31 av fartygen är kopplade till bolag med namnet Haut Brion, varav flera registrerats i Panama under ledning av Mario Aponte, kusin till Gianluigi Aponte, med adress som sammanfaller med MSC:s fartygsförvaltning på Cypern. Det stärker bilden av att Aponte inte bara är en passiv finansiär, utan att hans krets aktivt bygger upp ett grepp över den del av tankermarknaden som snabbt blivit central efter kriget mot Iran och störningarna i Hormuzsundet.
Tidpunkten har visat sig extremt lönsam. Forbes beskriver hur priserna för vissa transporter från Mellanöstern till Asien skjutit i höjden till rekordnivåer, medan tankers också används som flytande lagringsenheter till mycket höga dagsintäkter. Analytiker spekulerar öppet i att målet är att få sådan marknadsandel att reell prismakt uppstår på fraktmarknaden – något som enligt sjöfartsexperter skulle vara ovanligt även i sjöfartssektorn.
Detta är ett talande exempel på hur krig inte bara förstör utan också omfördelar marknadsmakt. När transportleder stryps, försäkringskostnader skjuter i höjden och energiflöden blir osäkra, kan den kapitalist som sitter på tonnage och likviditet förvandla krisen till ett historiskt affärsläge.
Det här är kapitalismens krigsekonomi i koncentrat. När imperialistisk upptrappning stryper leder, höjer riskpremier och slår sönder “normal” logistik, uppstår samtidigt ett guldläge för den del av finans- och transportkapitalet som sitter på tonnage, krediter och kontrakt. Krigets kaos blir då inte bara förstörelse för folken, utan en mekanism för kapitalkoncentration: de stora aktörerna kan köpa, binda upp och dominera marknadssegment medan arbetarklassen betalar priset genom dyrare energi, dyrare varor och skärpt utsugning. Kriserna “löser” inte kapitalismens motsättningar – de används för att flytta makt och rikedom uppåt.
