Queerkamp är klasskamp

DEBATT Riktpunkt publicerar här en debattartikel. Åsikterna är den undertecknade författarens. Riktpunkts redaktion hoppas förstås på svar och debatt i en fråga som är viktig och intressant. Vi bjuder in våra läsare att fatta pennan och skriva ett svar: instämmande eller kritiskt, valet är ditt!

 En global attack på kroppslig autonomi

Den 24 mars 2026 röstade Indiens underhus igenom Transgender Persons (Protection of Rights) Amendment Bill 2026. Enligt France24 och The Hindu innebär detta att rätten till självidentifiering raderas. Statens byråkrati ersätter vår egen upplevelse. I Kansas, USA, ogiltigförklarades 2026 cirka 1 700 körkort för transpersoner enligt NPR. I Sverige krävs fortfarande vårdutlåtande för juridisk könsändring. Dessa angrepp är systematiska, och riktas mot samma grundpelare: kroppslig autonomi.

Den svenska sjukvårdens paternalism

I Sverige, som ofta hyllas som ett föredöme för välfärd, lever transpersoner med väntetider på 4,5–5 år för att få tillgång till hormonbehandling, enligt Sveriges Radio och Dagens Nyheter. För en person över 20 år borde detta ta en månad maximalt. Detta är inte en administrativ brist – det är aktivt nekande tillvård.

Sjukvården är paternalistisk och misstänkliggör patienter istället för att hjälpa dem. Staten och kapitalismen behöver transpersoner i ett tillstånd av osäkerhet. Vi måste bevisa vår legitimitet. Vi måste genomgå utredningar, vänta, bevisa att vi är ”riktiga” transpersoner. Detta är inte vård – det är kontroll.

Denna rädsla för att ha fel bygger på en underliggande transfobi. Transpersoner är inte älskade med sin transsexualitet. Vi ses som misslyckade cispersoner, eller så accepteras vi först med total transition. Vi måste lära oss älska den postbinära identiteten, den postborgerliga och postpatriarkala sociala ordningen.

Genus som borgerlig överbyggnad

SKU har, om vi läser deras uttalanden och program, tydligt placerat genus och genusförtrycket som en integrerad del av klassförtrycket. Genus är en social konstruktion som skapas och reproduceras av den borgerliga överbyggnaden för att legitimera existerande klassrelationer och arbetsdelning.

Normer kring maskulinitet och femininitet fungerar inte som naturliga sanningar. De skapas genom institutioner, kulturell praktik och ideologiska former som tjänar kapitalistiska intressen. Genom att normalisera ojämlika maktrelationer förstärker de utnyttjandet av arbetskraft och upprätthåller reproduktionen av det kapitalistiska systemet.

Varför kapitalet attackerar queeridentitet

Kapitalet har ett djupt, materiellt intresse av att upprätthålla strikta könsnormer. Varför?

• Reproduktion av arbetskraften: Den traditionella kärnfamiljen (man-familj-barn) är den billigaste enheten för att reproducera nästa generation arbetare. Kvinnors obetalda hemarbete och omsorgsarbete subventionerar kapitalismen. Transpersoner och queera identiteter hotar denna struktur genom att utmana den binära könsordning som är nödvändig för att denna ”gratis” reproduktion ska fungera.
• Marknadssegmentering: Genusnormer skapar konsumtionsmönster. ”Flickor” köper rosa leksaker, ”pojkar” köper blå. Queer identitet, som flyter bort från dessa binära kategorier, stör marknadslogiken.
• Social kontroll: En population som är uppdelad i strikta könsroller är lättare att kontrollera. När vi lär oss att ”veta vår plats” i könsordningen, lär vi oss också att acceptera vår plats i klassordningen.

Därför är queeridentitet i sig själv en motidentitet. Att vägra passa in i binära normer är en revolutionär handling. Det är ett nekande av kapitalismens behov av att kategorisera och kontrollera kroppar. Utan denna motidentitet kan vi inte bygga ett postkapitalistiskt samhälle, för då behåller vi bara de gamla hierarkierna i en ny förpackning.

Abort, reproduktion och transrättigheter: en och samma kamp

Borgarklassen försöker splittra kampen genom att framställa ”kvinnofrågan” (abort, preventivmedel) och ”transfrågan” som separata, ibland till och med motsatta, intressen. Detta är en medveten strategi för att försvaga arbetarklassen.

Men en marxistisk analys visar att dessa är samma kamp.

• Aborträtten är kroppslig autonomi. När vi kämpar för rätten att bestämma över vår egen reproduktion, när vi kämpar mot lagar som förbjuder abort eller gör den oåtkomlig för fattiga, så kämpar vi mot statens rätt att kontrollera våra kroppar.
• Transrättigheter är kroppslig autonomi. När vi kämpar för rätten att definiera vårt eget kön, när vi kämpar mot krav på kirurgi eller medicinska certifikat, så kämpar vi mot statens rätt att kontrollera våra kroppar.

När staten säger ”du får inte abortera” eller ”du får inte byta kön utan min tillåtelse”, så säger den samma sak: Din kropp tillhör inte dig. Den tillhör staten och kapitalismen.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund SKU  har under 2024-2025 gjort kroppslig autonomi, rätt till abort och tillgång till preventivmedel till centrala frågor. De har konsekvent förespråkat att abort ska vara en grundläggande fri- och rättighet utan några administrativa eller ekonomiska hinder. Detta är inte en ”kvinnofråga” som exkluderar transpersoner. Tvärtom: transpersoner, icke-binära personer och cis-kvinnor står alla inför samma hot från en stat som vill kontrollera reproduktion och könsidentitet.

När vi kämpar för att avskaffa kravet på vårdutlåtande för transpersoner, så kämpar vi också för att avskaffa de byråkratiska hinder som gör abort svårt för alla. När vi kämpar för gratis preventivmedel, så kämpar vi för att alla ska ha kontroll över sin reproduktion, oavsett kön.

Queerkampen är en absolut del av kvinnokampen

En fullständig kvinnokamp kan inte föras utan queerkampen. Varför?

För att båda kamperna riktar sig mot samma struktur: den patriarkala könsordning som kapitalismen använder för att organisera arbetskraften. Kvinnors obetalda hemarbete, transpersoners marginalisering, handikappades uteslutning – alla dessa är olika sidor av samma mynt.

Att försvara transrättigheter är att försvara rätten för alla att bryta sig loss från de könsroller som kapitalismen dikterar. Om vi bara kämpar för ”kvinnors rättigheter” inom ramen för den traditionella könsordningen, så reproducerar vi bara den struktur som förtrycker oss. Vi måste kämpa för att riva ner strukturen helt.

Som SKU har skrivit: ”Våld mot kvinnor är ett uttryck för en socialisering där mannen uppfostras till att se kvinnan som sin egendom, och där hans frustration över det kapitalistiska systemets orättvisor kanaliseras nedåt – mot kvinnorna i hans närhet – istället för uppåt mot de verkliga förtryckarna, borgarklassen och kapitalisterna.”

Samma logik gäller transpersoner. Våldet mot oss är ett vapen för att upprätthålla den kapitalistiska och könsbaserade maktordningen. Att bekämpa transförtryck är att bekämpa samma maktordning som förtrycker kvinnor.

Det materiella underlaget

Denna analys är inte bara teoretisk. Den har ett materiellt underlag.

Enligt Nordiska ministerrådets rapport från 2025 har 29–38 % av transkvinnor, transmän och icke-binära personer i Sverige upplevt någon form av hemlöshet. Diskrimineringsombudsmannen rapporterar i sin undersökning från 2025 att 36 % av hbtqi-personer upplevt diskriminering på grund av könsidentitet under det senaste året. Brottsförebyggande rådet konstaterar i sin analys av hatbrott 2024 att 13 % av alla identifierade hatbrottsmotiv var relaterade till HBTQI.

Kapitalismen behöver vissa kroppar som är mer utbytbara, mer marginaliserade, mer beroende av systemet. Genusförtrycket är ett verktyg för att skapa denna hierarki.

En oskiljbar del av klasskampen

Klasskampen kan inte föras utan att bekämpa genusförtrycket, eftersom dessa förtryck är inordnade i själva kapitalismens reproduktion. Genusnormer skapar en arbetsdelning där vissa kroppar (oftast kvinnliga, cis och trans) förväntas göra obetalt hemarbete, vårda barn och äldre, och därmed frigöra tid för den manliga arbetskraften att sälja sin arbetskraft på marknaden.

Queerpersoner hotar denna struktur genom att utmana den binära könsordning som ligger till grund för den. Därför attackeras de. Därför krävs medicinska certifikat. Därför behövs statlig kontroll.

När vi kämpar för högre löner, för bostäder, för gratis vård – då kämpar vi också för att vi ska få existera. När vi kämpar för att bryta ner de ekonomiska hindren för vård, då kämpar vi för att bryta ner de ekonomiska hindren för vår existens. Vår kamp är inte parallell, de är en och densamma.

Vad krävs?

Vi måste sluta be om ”inkludering” från systemet som vill utplåna oss. Vi måste kräva:

1. Absolut kroppslig autonomi: Ingen statlig kontroll över våra kroppar. Rätten att definiera oss själva är absolut – för alla, oavsett kön, funktionsförmåga eller hälsostatus. Detta inkluderar rätten till abort, preventivmedel och könsbekräftande vård utan systematisk byråkratiskt försvårande.
2. Avskaffa den borgerliga överbyggnaden: Genus som konstruktion måste bekämpas inte genom att ”inkludera” fler i systemet, utan genom att riva ner systemet som kräver genus för att existera. Queeridentitet är nödvändigt för detta, eftersom den utmanar själva grunden för kapitalismens könsordning.
3. Internationalistisk solidaritet: Kampen i USA är vår kamp. Kampen i Indien är vår kamp. Kampen för alla queerpersoner, överallt, är vår kamp. Vi måste bygga en global rörelse som inte kan stoppas.

Som SKU:s handlingsprogram säger: ”Alla ska kunna leva sitt liv i frihet och trygghet oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.” Och som vi vet, verklig frihet kräver revolution.

Slutord

Indiens lagförslag är en påminnelse om att kampen inte är över. Den borgerliga staten kommer alltid att försöka återta kontrollen över våra kroppar. Men vi är många. Vi är starka.

Jag citerar SKU:s kongressuttalande : ”Endast genom en fortsatt organisering av kvinnor och transpersoner inom den marxistisk-leninistiska rörelsen kan vi uppnå verklig befrielse.”

Solidaritet med Indiens transkamp!
Proletär klassenhet mot alla former av förtryck mot våra kamrater!
Queerkamp är klasskamp!

S. Pyrphoros

Skriv ut