KRÖNIKA Varför vill Trump attackera Kuba, om inte Kuba ger sig och släpper fram imperialisterna? Venezuelas borgarklass har lydigt ställt sig i ledet, och nu vill USA att Kuba gör detsamma! Svaret är enkelt, men låt oss gå några år tillbaka.
19 december 2003. Gaddafi gjorde ett oväntat uttalande. Libyen skulle frivilligt avveckla hela sitt vapenprogram. De viktigaste komponenterna till kärnvapen. Kemiska vapen. Ballistiska missiler. Allt.
Han lämnade över centrifuger, ritningar, anrikat material – allt – till amerikanska och brittiska inspektörer. IAEA verifierade varje del. Amerikanska tjänstemän kallade det ”en av de sällsynta fallen där en stat frivilligt har gått med på att avveckla sina program för massförstörelsevapen.” Sanktionerna lyftes. Investeringarna ökade. Gaddafi skakade hand med Tony Blair. Han träffade Condoleeza Rice. Han fick en plats i FN:s säkerhetsråd.
Det amerikanska utrikesdepartementet förklarade offentligt att Libyen var ett ”föredöme för andra länder.” De nämnde specifikt Iran och Nordkorea.De bad till och med personligen Gaddafi att råda dessa länder att följa hans exempel. Det var det främsta exemplet på ”gör det rätta.”
Gaddafi gjorde alltså precis vad USA begärde. Han lämnade över sina kärnvapen. Han visade sina anläggningar till offfentligheten. Han samarbetade till 100 %.
Vad kom sedan, ett antal år senare? Jo, NATO bombade Libyen i sju månader. Sverige krigsplan spionerade och bidrog till eländet! Rebellerna, som stöddes av västerländsk flygkraft, hittade Gaddafi gömd i ett avloppsrör i sin hemstad. De grep honom. Slog honom. Avrättade honom.Hillary Clinton fick beskedet om hans död under en tv-intervju. Hennes svar framför kamerorna: ”We came. We saw. He died.” Och hon skrattade till..
Libyen blev inte säkrare efter att de lämnade över sina vapen. Gaddafi fick skriftliga säkerhetsgarantier. Hans son bekräftade det. De lovade regimens säkerhet i utbyte mot fullt samarbete. Åtta år senare hjälpte NATO ändå till att döda honom. Gaddafis historia måste bli en läxa för alla kämpande folk!
Kuba har inte anrikat uran, ingen olja, inga sällsynta bergarter, är ingen viktig rutt för energitransporter. Svaret på Trumps krav är tydligt. Imperialisterna vill inte ha ett socialistiskt land i sitt område.
Imperialisterna, inte bara USA men också NATO, EU och väldens borgarklasser vill inte ha ett land som kan vara ett exempel att följa efter. Det kan förstås finnas olika tolkningar av Kubas senaste politik, men folket vill inte släppa fram imperialisterna. Folket står fortfarande emot. Det såg man på de enorma stöddemonstrationerna i hela landet bara för några dagar sedan, när bråk och vandalisering förekom i nåt område på ön.
Kuba är fortfarande ett land som uppfostrar sitt folk att vara självständigt, stolt och stå emot USA:s aggression. Det är Kubas vapen. Kubas revolutionära historia är dess vapen. Fidel, Che, heal befolkningens heroiska gerillakrig, revolutionens seger är dess vapen. Segern i Playa Chiron och krossandet av den CIA-stödda kontrarevolutionen, den proletära hjälpen till Afrika är dess vapen! De kubanska läkarnas bistånd i Latinamerika, i Asien, bidraget under pandemin är också dess vapen.
Alla Kubas erövringar i hälsovården, i skolan, i vetenskapen och inte minst i jämlikhetsfrågor är dess vapen. Listan kan göras hur lång som helst – men också folkens sympati och solidaritet i hela världen är ett av Kubas främsta vapen. Alla dessa vapen får inte överlämnas till den interna och externa fienden.
Så länge Kubas folk och regering står emot imperialisternas attacker i denna kritiska tid är der vår plikt att med aktioner stå bakom Kubas heroiska folk.
Panos Alepliotis
