KULTUR Man kan tro att en roman från 1963 om vad som verkar vara världens undergång skulle vara daterad, tråkig, inte uppdaterad på de senaste sofistikerade hemskheter människan kan åstadkomma. Men författarinnan Marlen Haushofer hade en anmärkningsvärt modern fantasi, så spänningen håller takten med de existentiella frågorna som är författarens starka sida.
Bokens kvinnliga huvudperson har följt med släktingar till en stuga i Alperna. Hon går en kväll och lägger sig innan de kommit hem från sin utflykt till staden, och när hon vaknar är de fortfarande inte tillbaka. När hon så småningom försöker lämna stugan stöter hon på en genomskinlig vägg som hon inte kan passera – hon följer den över stock och sten så långt hon orkar och hittar platser där hon kan se ned över ett landskap utan liv. En förstenad man vittrar sakta sönder där han blivit orörlig vid vattenhämtningen i brunnen. Inga människor rör sig på vägarna, allt är tomt och tyst. Även djuren är döda och fåglarna krossas mot väggen när de försöker flyga in i det område som har förhärjats.
Men romanens tema är inte själva det ohyggliga i situationen (även om den namnlösa huvudpersonen ibland grubblar över vad som hänt). Det som så småningom växer fram som ett tema är människans relation till naturen och djuren – en hund, ett par katter och en ko har blivit instängda tillsammans med kvinnan och hon utvecklar sin relation till dem. Det sker delvis på deras villkor allteftersom de blir mera av sällskap och mindre av husdjur, men också på hennes. Exempelvis låter hon kons tjurkalv så småningom betäcka sin mor, för att få mjölk att överleva på. Det känns lite groteskt – men det visar utan tvekan var gränsen går mellan henne och djuren.
Människan ensam är ett annat tema: hur långt man kan gå i att lära sig överlevandets konst. Var går gränsen för en modern människas förmåga? Vi får följa huvudpersonens ansträngningar i detalj, och det tycks som om författaren vill säga att vi inte är så hjälplösa som vi kan tro. Slutsats: Vi skiljer oss från djuren hur nära vi än kommer dem, och vi har större kapacitet att överleva än vi tror.
Det låter ju inte så märkvärdigt. Men den aspekt som grep mig mest med boken var huvudpersonens möda att förbli mänsklig – hon skriver sin berättelse på det papper hon har till hands, hon fortsätter att se sig själv som den del av en civilisation som kanske är borta, och hon ser med sorg på hur djuren dör och förstår att hon själv en gång kommer att gå bort ensam.
Och till sist kulminerar allt i en fasansfull händelse som beseglar den ensamma människans förmåga.(Här slutar du lämpligen läsa om du vill överraskas av bokens mörker och sorg).
Vår ensamma överlevande träffar på en man vid en fäbod där hon brukar tillbringa tid, en överlevande liksom hon själv, men istället för att mötet ska leda till gemenskap, stöd och hjälp blir det en katastrof. Mannen dödar hennes tjur och hennes hund, utan att läsaren får veta varför. Utan att tveka dödar hon därför mannen. Ensamheten har till sist lagt ett avstånd mellan de få människor som kan ha överlevt. De är inte längre delar av en mänsklighet, de är fragment och spillror som reagerar biologiskt och intuitivt, deras eftertänksamhet har försvunnit och de styrs av sina impulser.
Jag ser boken som en varning för det avhumaniserande kriget, den överlevandes sönderslagna förmåga till inlevelse och medkännande, och till sist mänsklighetens undergång. Det är inte en ”realistisk” apokalyps, om något sådant kan finnas. Snarare är det en allegori: om vi tillåter ett världskrig att bränna sönder vår verklighet kommer vi att förlora vår mänsklighet, som ensamma splitter kommer att vi att se till vår egen överlevnad, och kanske kommer vi att bli riktigt duktiga på att klara oss. Men den överlevnaden är kanske inte längre mänsklighetens överlevnad.
Det är en svart bok, skriven med vacker och känslig prosa. Kan jag rekommendera den som sommarläsning? Ja, fast inte för den som letar efter lättsamt mys i hängmattan – snarare för den som tycker om existentiella utmaningar i solgasset och en isande il längs ryggraden när allt känns som mest pittoreskt och somrigt!
Marina Weilguni
