UTRIKES FACKLIGT Electrolux planerar omfattande nedskärningar i Italien. Enligt italienska fackförbund handlar det om omkring 1 700 jobb, mer än 40 procent av bolagets italienska arbetsstyrka, samt stängning av fabriken i Cerreto d’Esi. Facket UILM anger ännu högre siffror: 1 719 övertaliga, varav 994 arbetare och 725 tjänstemän, samt ytterligare 210 visstidsanställda vars kontrakt löper ut.
Planen omfattar inte bara Cerreto d’Esi. Facken pekar också på stopp för produktion av kombinerade tvätt- och torkmaskiner i Porcia, stopp för produktion av gashällar i Forlì samt neddragningar vid fabrikerna i Susegana och Solaro och på kontoren. Fackförbund, regering och berörda regioner har krävt att Electrolux drar tillbaka planen och presenterar en ny industriplan utan stängningar och uppsägningar.
Electrolux hänvisar till svag efterfrågan, ökade produktionskostnader och hårdare konkurrens. Men för arbetarklassen är detta en välkänd berättelse. När marknaden går bra kräver kapitalet flexibilitet, effektivitet och lojalitet. När marknaden går sämre skickas räkningen direkt till arbetarna genom uppsägningar, stängningar och försämrade villkor.
Detta visar kapitalismens motsättning i industrin. Arbetarna bygger upp produktionen, kompetensen och fabrikerna under årtionden. Men besluten om deras framtid tas av bolagsledningar, ägare och finansiella intressen som betraktar fabrikerna som poster i en kalkyl. En hel orts arbete, historia och försörjning kan raderas när kapitalet bedömer att lönsamheten ska försvaras på annat sätt.
Det är också avslöjande att facken kräver att staten ska kräva tillbaka offentliga stöd om Electrolux driver igenom planen. Kapitalet tar gärna emot subventioner, stöd och politisk hjälp när det passar. Men när arbetarnas jobb hotas visar sig de offentliga pengarna inte ha gett någon verklig kontroll över produktionen. Staten hjälper kapitalet, men arbetarna saknar makten över de fabriker de själva håller igång.
Frågan handlar därför inte bara om ett enskilt bolags ansvar. Den handlar om vem som ska bestämma över industrin: arbetarklassen och samhällets behov, eller kapitalets krav på omstrukturering och avkastning. Så länge produktionen styrs av privat ägande kommer arbetare alltid att vara utlämnade åt beslut som fattas över deras huvuden.
Electrolux-arbetarnas kamp i Italien är därför viktig för hela arbetarklassen. Varje fabrik som försvaras, varje uppsägning som stoppas och varje försök att tvinga fram en ny plan visar att arbetarna inte är passiva kostnader. De är den kraft som skapar produktionen – och de måste också organiseras för att försvara den.
