UTRIKES FACKLIGT Litauiska transportbolag anklagas för omfattande exploatering av lastbilsförare från länder utanför EU. Branschen har under de senaste åren rekryterat tusentals förare från bland annat Belarus, Uzbekistan, Ukraina, Tadzjikistan, Indien, Kirgizistan och Filippinerna. Bakom talet om arbetskraftsbrist döljer sig en hård klassverklighet: migrantarbetare lockas till Europa med löften om högre löner, men hamnar i skulder, beroende och osäkra arbetsvillkor.
Enligt rapporteringen har litauiska företag anställt över 25 000 förare från tredjeländer under det senaste året och nästan 7 000 redan under årets första kvartal. Många förare betalar mellanhänder mellan 3 000 och 5 000 euro för att få arbete. Eftersom summorna ofta lånas ihop redan före avresan, anländer arbetarna till Litauen i praktiken skuldsatta och beroende av arbetsgivaren.
Rekryterare uppges lova löner på omkring 2 600 euro i månaden. I verkligheten blir inkomsten ofta betydligt lägre genom avdrag för bränsle, administration, försäkring, boende eller andra kostnader. Det finns också uppgifter om pass som tas om hand av arbetsgivare, olagliga böter och förare som tvingas bo i lastbilshytten i månader utan riktig vila eller möjlighet att återvända hem.
Litauiska myndigheter har inlett förundersökningar mot flera logistikbolag, och arbetsrättsliga tvistorgan har behandlat ett stort antal klagomål från förare. En åklagare har jämfört situationen med ett arbetsläger, där migrantarbetaren behandlas som ett tillbehör till fordonet.
Detta är inte bara ett litauiskt problem. Det är ett uttryck för hur EU transportkedjor fungerar under kapitalismen. Varor ska röra sig snabbt, billigt och effektivt över gränserna, men arbetarna som gör detta möjligt pressas ned i ett system av skulder, långa arbetstider och beroende. Den fria rörligheten gäller i första hand kapitalet och varorna – inte arbetarnas verkliga frihet.
Det är inte migrantarbetarna som skapar problemet. Problemet är kapitalets användning av sårbar arbetskraft för att pressa ned villkoren i hela sektorn. När en förare från Uzbekistan eller Tadzjikistan tvingas acceptera sämre villkor, används detta i förlängningen också mot arbetare i Litauen, Sverige, Nederländerna och resten av Europa.
Arbetarklassens svar måste därför vara internationell solidaritet, inte splittring. Migrantarbetare och lokala arbetare har samma motståndare: transportkapitalet som tjänar på lönedumpning, rädsla och beroende. Kampen måste riktas mot arbetsköparna, mellanhänderna och de system som gör exploateringen möjlig.
