UTRIKES Algeriet, Nigeria och Niger driver vidare byggandet av den transsahariska gasledningen, ett jättelikt energiprojekt som ska föra nigeriansk gas genom Niger till Algeriet och vidare till europeiska marknader. Ledningen planeras bli över 4 000 kilometer lång och ska enligt projektuppgifterna kunna transportera upp till 30 miljarder kubikmeter gas per år.
Byggstart har nu uppgetts på den algeriska delen av projektet, där statliga Sonatrach ska lägga en sträcka från gränsen mot Niger till Aoulef i södra Algeriet. Därifrån ska gasen kopplas vidare till Algeriets existerande nät och exportinfrastruktur, bland annat mot Spanien och Italien. Niger väntas börja arbetet på sin del av ledningen under 2027.
Projektet presenteras som regional utveckling, energisamarbete och diversifiering. Men den internationella bakgrunden är tydlig: EU vill minska sitt beroende av rysk gas efter kriget i Ukraina och söker därför nya energikorridorer. Det som kallas europeisk energisäkerhet betyder i praktiken att nya delar av Afrika binds hårdare till Europas energibehov.
Detta visar hur imperialismens energipolitik fungerar. När en leverantör blir politiskt obekväm eller strategiskt osäker flyttas beroendet till andra regioner. Gasen byter rutt, men systemet förblir detsamma: naturresurser organiseras efter kapitalets och stormakternas behov, inte efter arbetarklassens och folkens självständiga utveckling.
För Nigeria, Niger och Algeriet kan projektet ge inkomster, arbetstillfällen och infrastruktur. Men erfarenheten från många råvaruekonomier visar att sådana projekt ofta stärker statliga bolag, utländska energibolag, banker och lokala härskande skikt, medan arbetare och befolkning längs ledningarna får bära riskerna: markintrång, militarisering, miljöförstöring och fortsatt ekonomiskt beroende.
Särskilt Niger och Sahelregionen visar motsättningen tydligt. Regionen präglas av säkerhetskriser, militär närvaro, fattigdom och kamp om kontrollen över naturresurser. En gasledning genom dessa områden blir inte bara ett tekniskt projekt, utan en del av en större kamp om energi, inflytande och transportkorridorer.
EU framställer gärna sin energiomställning som moralisk och säkerhetspolitisk. Men när rysk gas ska ersättas med afrikansk gas handlar det inte om att bryta med fossilkapitalets logik, utan om att flytta den. Arbetarklassen i Europa får höra att detta krävs för trygg försörjning, medan arbetare i Afrika får höra att det krävs för utveckling. I båda fallen är det kapitalets behov som står i centrum.
Den transsahariska gasledningen visar därför att energifrågan är en klass- och imperialismfråga. Så länge energi styrs av marknader, bolag och olika block kommer naturresurser att användas för profit och maktpolitik. Arbetarklassens intresse ligger i samhällelig kontroll över energi, internationell solidaritet och planering efter folkens behov – inte efter EU och energikapitalets jakt på nya leveransvägar.
