UTRIKES Tysklands arméchef Christian Freuding varnar för att Tyskland måste vara berett på en möjlig rysk attack mot Nato senast 2029, eller tidigare. Han säger att det finns en samsyn inom Nato om att Ryssland kan få kapacitet att angripa ett medlemsland före årtiondets slut. Budskapet är tydligt: Tyskland måste rusta snabbare, täppa till militära luckor och vara redo att slåss.
Samtidigt visar en granskning av DR, SVT, NRK och estniska Delfi att Ryssland bygger ut militär infrastruktur längs gränsen mot Norden och Baltikum. Satellitbilder visar nya kaserner, lager, fordon och basutbyggnader nära Norge, Finland, Estland, Litauen och Kaliningrad. Enligt granskningen kan Ryssland på sikt kraftigt öka sin militära närvaro i regionen, särskilt när kriget i Ukraina inte längre binder samma mängd trupper.
Det vore oseriöst att förneka att Ryssland rustar upp. Det vore lika oseriöst att låtsas som om Nato svar är fredligt eller defensivt i någon enkel mening. Vi ser en ömsesidig militarisering där varje steg från den ena sidan används som argument för nästa steg från den andra. Resultatet blir att Europas arbetarklass dras allt djupare in i en farlig imperialistisk konfrontation.
Tyskland är i denna utveckling centralt. Den tyska borgarklassen använder hotbilden för att legitimera upprustning, försvarsindustriell expansion och en ny militariserad statlig linje. Där Freuding talar om att vara redo att slåss hör vapenindustrin orderböcker, kontrakt och produktionsökning. Där staten talar om säkerhet ser kapitalet investeringar, subventioner och profit.
Rysslands upprustning längs Norden och Baltikum är samtidigt ett uttryck för den ryska borgarklassens egna strategiska intressen. Den ryska staten stärker sin militära position i en region där Nato expanderat, Finland och Sverige gått in i alliansen och Östersjön fått ökad strategisk betydelse. Detta är inte antiimperialism. Det är stormaktspolitik i ett kapitalistiskt system där militära positioner, buffertzoner, råvaror, handelsvägar och inflytelsesfärer står på spel.
Arbetarklassen har inget intresse av att ställa sig bakom den ena eller andra borgarklassens krigsförberedelser. Tyska, svenska, finska, ryska, baltiska och ukrainska arbetare har inte något gemensamt intresse med sina respektive vapenindustrier, generalstaber eller kapitalägare. De har ett gemensamt intresse av fred, trygghet, arbete, bostad, vård och att inte offras i stormakternas kamp.
Det betyder inte neutralitet inför aggression, ockupation eller hot. Det betyder en självständig klasslinje. Kommunister måste avslöja både rysk militarism och Nato imperialistiska upprustning. Vi måste vägra låta arbetarklassen reduceras till soldater, skattebetalare och industrikuggar i kapitalets krigsmaskin.
När både Nato och Ryssland rustar upp längs Europas gränser blir krigsfaran inte mindre, utan större. Varje ny bas, varje ny division, varje nytt vapenprogram och varje ny miljard till försvarsindustrin flyttar resurser från arbetarklassens behov till kapitalets och statens våldsapparat.
Arbetarklassens svar måste vara antiimperialistiskt, internationalistiskt och självständigt: nej till Nato militarisering, nej till rysk stormaktspolitik, nej till att arbetare ställs mot arbetare i kapitalets krig. Europas framtid kan inte byggas av generaler och vapenbolag. Den måste byggas genom arbetarklassens kamp mot de krafter som gör krig till politikens fortsättning.
