UTRIKES Bolivias parlament har antagit en lag som gör det lättare för presidenten att införa undantagstillstånd och använda polis och militär mot omfattande protester. Beslutet kommer efter flera veckor av massprotester, blockader och strejker mot regeringens ekonomiska politik, bränslebrist, inflation och försämrade levnadsvillkor.
Protesterna har samlat arbetare, bönder, gruvarbetare, ursprungsbefolkningar och transportsektorn. Demonstranter har upprättat tiotals vägblockader som påverkat transporter av livsmedel, bränsle och mediciner. Transportfack har utlyst strejker i landets större städer, samtidigt som flera ministrar lämnat sina poster i krisens spår. Minst tio människor uppges ha dödats under den senaste månadens konfrontationer.
Regeringen motiverar de nya befogenheterna med ordning, säkerhet och kamp mot “narco-terrorism”. Det är en välkänd retorik. När arbetare och fattiga massor protesterar mot prisökningar, nedskärningar och krisens bördor, försöker staten ofta kriminalisera kampen. Sociala krav omvandlas till säkerhetshot. Klasskampen framställs som kaos.
Detta visar den borgerliga statens funktion. När kapitalets kris ska lösas genom åtstramning, höjda priser och indragna subventioner är det arbetarklassen och de fattiga som får betala. När de gör motstånd svarar staten med polis, undantagslagar och hot om militär. Staten träder då fram inte som neutral medlare, utan som försvarare av den ordning där krisens kostnader trycks nedåt.
Att USA öppet stöder den sittande administrationen är inte oväsentligt. Bolivia har länge varit en arena för kamp om naturresurser, politiskt inflytande och imperialistisk inblandning. När en regering som driver åtstramning möter folkligt motstånd får den snabbt stöd från de krafter som vill hindra att landet åter rör sig i en mer självständig eller antiimperialistisk riktning.
Samtidigt måste arbetarklassen hålla sin egen linje. Protesterna får inte reduceras till en kamp mellan olika borgerliga fraktioner eller till stöd för den ena kapitalistiska administrationen mot den andra. Den avgörande frågan är arbetarnas, böndernas och de fattiga massornas materiella villkor: bröd, bränsle, löner, arbete, mark, vård och rätt att organisera sig.
När armén hotar att sättas in mot protester visar staten vad den ytterst bygger på. Bakom parlament, tal om dialog och demokratiska fraser finns våldsapparaten. Arbetarklassens svar måste vara organisering, solidaritet och självständig kamp mot åtstramningar, repression och imperialistisk inblandning.
