UTRIKES FACKLIGT Järnvägstrafiken i Frankrike och Italien drabbades av omfattande störningar när fackförbund i båda länderna gick ut i strejk. I Frankrike varslade de stora järnvägsfacken om strejk mot försämrade arbetsvillkor, omorganiseringar, olyckor, sjukskrivningar och växande arbetsbelastning inom SNCF. Trafiken på snabbtåg, regionaltåg och internationella förbindelser påverkades.
I Italien strejkade anställda inom statliga järnvägsbolag, däribland Trenitalia, Trenord och Trenitalia Tper. Strejken pågick i 23 timmar, med vissa lagstadgade garantier för trafik under rusningstid. För resenärer framställs sådana strejker ofta främst som störningar. Men för arbetarklassen måste frågan ses från arbetarnas sida: vad är det som gör att de som håller transporterna igång tvingas lägga ned arbetet?
Järnvägen är en samhällsnödvändig funktion. Den binder samman arbete, studier, vård, familjeliv och produktion. Men i Europas kapitalistiska järnvägssystem pressas arbetarna av omorganisationer, effektiviseringar, underbemanning, outsourcing och krav på ökad produktivitet. När systemen knakar riktas ilskan ofta mot de strejkande, inte mot den politik och de bolagsstrukturer som skapat problemen.
I Frankrike har järnvägsfacken pekat på försämrade arbetsvillkor, olyckor och psykisk press. Det visar att kampen inte bara handlar om lön, utan om arbetets innehåll, tempo och säkerhet. När arbetare pressas för hårt går det ut över hälsa, trygghet och i förlängningen även passagerarnas säkerhet.
I Italien visar strejken hur även statligt ägda bolag fungerar inom kapitalismens ramar. Offentligt ägande i sig räcker inte om verksamheten styrs efter marknadslogik, konkurrens, besparingar och budgetdisciplin. Arbetarnas villkor försämras ändå när staten agerar som arbetsköpare inom kapitalets spelregler.
Järnvägsstrejkerna visar därför en bredare europeisk motsättning. Alla säger att tågtrafiken är viktig för samhället, klimatet och ekonomin. Men de arbetare som faktiskt kör, underhåller, planerar och säkrar trafiken möts av press och försämringar. Arbetarklassen ska acceptera ansvar utan makt.
Därför är strejken nödvändig. Den visar att järnvägen inte fungerar utan arbetarna. Om samhället behöver trygg och fungerande kollektivtrafik måste arbetarna ha löner, bemanning, säkerhet och arbetsvillkor som motsvarar deras ansvar. Kampen för järnvägsarbetarnas villkor är också kampen för en kollektivtrafik som styrs av samhälleliga behov, inte av besparingar och kapitalets logik.
