POLITISK KOMMENTAR Kubas ledning har godkänt ett omfattande paket av ekonomiska reformer som innebär en kraftig utvidgning av marknadsmekanismer, privat kapital och utländska investeringar. Enligt rapporteringen omfattar reformerna över 170 åtgärder inom 23 områden. Bland förändringarna finns större självständighet för statliga företag, möjligheter till privata banker, större utrymme för privata företag, försäljning av andelar i statliga företag och ett bredare öppnande för utländska investerare.
Reformerna sker i en extremt svår situation. Kuba pressas av USA långvariga blockad, nya sanktioner, bränslebrist, inflation, återkommande strömavbrott och en djup social kris. Den imperialistiska pressen mot Kuba är verklig och måste fördömas utan tvekan. USA blockad är ett brott mot det kubanska folkets rätt att utvecklas självständigt.
Men just därför måste analysen vara klar. Att försvara Kuba mot imperialismen betyder inte att okritiskt försvara varje ekonomisk väg som den kubanska ledningen väljer. Tvärtom: den verkliga solidariteten med Kuba måste också försvara de socialistiska erövringarna mot den kapitalistiska restaureringens mekanismer.
Den kubanska ledningen beskriver reformerna som ett sätt att göra socialismen mer hållbar. Men när statliga företag omvandlas till bolag med aktieägande, när privat kapital får större utrymme i centrala sektorer, när utländska investerare erbjuds garantier och när staten minskar sin direkta kontroll över produktion och prissättning, då handlar det inte längre bara om administrativa justeringar. Då förändras själva produktionsförhållandena.
Marknaden är inte ett neutralt verktyg som utan risk kan användas för socialistisk uppbyggnad. Den skapar och förstärker kapitalistiska relationer: konkurrens, privat ackumulation, ojämlikhet, arbetskraft som vara och skikt som får materiellt intresse av att försvara ägande mot arbetarklassens kontroll. Om dessa mekanismer inte underordnas strikt planering och arbetarmakt växer de till en egen samhällskraft.
Det är här erfarenheterna från andra länder måste tas på allvar. I flera tidigare socialistiska länder inleddes kapitalismens återkomst inte alltid med öppet avskaffande av socialistiska symboler, utan genom reformer som presenterades som nödvändiga, pragmatiska och tillfälliga. Marknaden skulle “komplettera” planeringen, privat ägande skulle “stimulera” produktionen, utländskt kapital skulle “hjälpa” utvecklingen. Men varje sådan öppning skapade nya klasskrafter.
Kuba är dessutom inte Kina. Landet saknar Kinas befolkningsstorlek, territorium, industriella bredd och geopolitiska tyngd. En kubansk kapitalistisk väg riskerar därför inte att skapa en stark självständig stormakt, utan att göra landet mer beroende av utländskt kapital, turism, remitteringar, dollarsektorer och nya lokala ägarskikt.
Det betyder inte att den ekonomiska krisen kan lösas med tomma paroller. Det kubanska folket behöver el, mat, transporter, löner, läkemedel och fungerande vardag. Men frågan är vilken klass som ska bära lösningen. Ska krisen lösas genom att marknaden får större makt, eller genom att arbetarklassen får större makt över planering, produktion och fördelning?
Det farligaste vore att kalla varje marknadsreform för socialism bara för att den leds av ett parti som fortfarande bär kommunistiskt namn. Socialismens kärna är inte symbolerna, utan arbetarklassens makt över produktionsmedlen och den planerade produktionen för samhälleliga behov. Om marknaden, privat ägande och utländskt kapital får styra mer av ekonomin, då urholkas socialismens klassinnehåll.
Kuba måste försvaras mot USA imperialistiska blockad. Men Kuba måste också försvaras mot illusionen att kapitalismens metoder kan rädda socialismen. Den verkliga vägen framåt kan inte vara att göra landet mer attraktivt för kapitalet, utan att stärka arbetarklassens kontroll, demokratisk planering, internationell solidaritet och kampen mot både imperialistiskt tryck och inhemsk kapitalistisk omvandling.
Josef Brant
