UTRIKES FACKLIGT Nigeria har fått en tidsfrist till september för att rapportera till Internationella arbetsorganisationen, ILO, om åtgärder för att hantera brister i arbetarnas rättigheter. Frågan gäller bland annat föreningsfrihet, rätten att organisera sig och rätten till kollektiva förhandlingar, alltså centrala delar av ILO konventioner 87 och 98.
Enligt Trade Union Congress i Nigeria följer beslutet efter klagomål om arbetarrätt, fackliga friheter och statlig inblandning i fackföreningarnas verksamhet. Fackliga företrädare har särskilt pekat på problem i flera delstater där myndigheter påstås ha underminerat demokratiskt valda fackliga ledare och lagt sig i fackliga organisationers interna angelägenheter.
Detta är en grundläggande klassfråga. Föreningsfrihet och kollektiv förhandlingsrätt är inte formella dekorationer i arbetsrätten. De är verktyg som arbetarklassen behöver för att kunna försvara löner, arbetsvillkor och organisationsfrihet mot arbetsköpare och statlig repression. När staten blandar sig i fackliga strukturer är målet ofta att försvaga arbetarnas självständiga makt.
Den borgerliga staten talar gärna om dialog, reformer och institutionella processer. Men arbetarnas erfarenhet visar att rättigheter på papperet inte räcker om de inte kan försvaras i praktiken. En konvention betyder lite om arbetsköpare kan hota organisatörer, om myndigheter kan avsätta fackliga företrädare eller om kollektivavtalsrätten töms på innehåll.
Nigeria är ett land där enorma naturresurser och arbetande massors arbete samexisterar med fattigdom, ojämlikhet och återkommande sociala konflikter. I ett sådant samhälle blir fackliga rättigheter särskilt viktiga. Där arbetare saknar stark organisering kan oljebolag, arbetsköpare, staten och lokala maktstrukturer lättare pressa ned villkoren.
ILO tidsfrist kan skapa internationell press, men den kommer inte i sig att garantera arbetarklassens rättigheter. Arbetarrätten har aldrig säkrats genom institutionella rapporter ensam. Den har vunnits genom organisering, strejker, klassolidaritet och arbetarnas vilja att försvara sina organisationer mot både kapitalet och staten.
Därför måste frågan förstås bredare än som ett tekniskt ärende mellan Nigeria och ILO. Den handlar om arbetarklassens rätt att organisera sig utan statlig styrning, utan arbetsköparnas hot och utan att fackföreningar görs till lydiga bihang till makten. Arbetarklassen behöver självständiga, demokratiska och kampinriktade organisationer – inte fackliga strukturer som kontrolleras uppifrån.
