UTRIKES Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva har vid G7-mötet i Frankrike uppgetts ha sagt till Internationella valutafondens chef Kristalina Georgieva och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz att han “aldrig varit vänster”. Uttalandet är politiskt avslöjande. Lula, som i årtionden byggt sin auktoritet på facklig bakgrund, arbetarpartiets historia och löften om social rättvisa, markerar nu öppet inför imperialismens institutioner att han inte står för någon socialistisk brytning.
Detta är inte bara en personlig bekännelse. Det är en sammanfattning av reformismens historiska funktion. Lula och Arbetarpartiet har under lång tid fungerat som en kanal för arbetarklassens missnöje, men inom den borgerliga statens ramar. De har talat till arbetare, fattiga och sociala rörelser, men regerat genom kompromisser med kapitalet, finansmarknaden, storjordägare och imperialistiska intressen.
När reformister vinner stöd gör de det ofta genom att tala om arbetare, rättvisa och kamp mot ojämlikhet. Men när de väl sitter vid makten blir deras uppgift att administrera kapitalismen. De ska lugna marknaden, betala skulderna, försäkra IMF, garantera investeringar och visa att de inte hotar ägandeförhållandena. Därför är Lulas ord inte ett misstag. De är systemets sanning uttryckt utan omsvep.
Den brasilianska arbetarklassen har gång på gång mobiliserats bakom hoppet om att en progressiv regering skulle kunna förbättra deras liv utan att bryta med kapitalets makt. Men reformismens gräns är alltid densamma: den kan ge eftergifter när styrkeförhållandena tillåter det, men den rör inte själva grunden för borgarklassens makt. När krisen fördjupas väljer reformismen stabilitet för kapitalet framför arbetarklassens självständiga kamp.
Lulas tal om “mittenvägen” är därför särskilt farligt. I en tid av imperialistisk kris, krig, social nedrustning och framväxande högerkrafter betyder mittenvägen inte neutralitet. Den betyder anpassning till kapitalets krav. Den betyder att arbetarklassens krav urvattnas för att vinna acceptans hos banker, investerare och internationella institutioner.
Det är just denna anpassning som öppnar dörren för högern. När regeringar vinner val med vänsterfraser men genomför åtstramningar, privatiseringar eller kompromisser med kapitalet, växer besvikelsen. Den borgerliga högern och fascistiska krafter kan då framställa sig som “antisystem”, trots att de i praktiken är kapitalets hårdaste försvarare.
Lärdomen är tydlig. Arbetarklassen kan inte lita på politiska ledare som säger sig företräda vänstern men vägrar bryta med kapitalismen. Det räcker inte med facklig bakgrund, arbetarretorik eller progressiva symboler. Frågan är alltid: vilken klass tjänar politiken?
Lulas uttalande bekräftar vad marxister-leninister länge har sagt: reformismen är inte en väg till socialism, utan en mekanism för att hålla arbetarklassen inom kapitalismens ramar. Om arbetarklassen vill frigöra sig måste den bygga sin egen självständiga organisering, sin egen klasslinje och en politik som inte söker IMF förtroende, utan kapitalets avskaffande.
