KLIMAT Medan vi här i Sverige plågas och svettas i den fuktiga och varma sommaren dör människor i hela Europa. Minst 1 300 personer har den senaste veckan avlidit på grund av värmen, meddelar Tedros Adhanom Ghebreyesus, generaldirektör för WHO . ”Värmestress kallas ofta för den ”tysta mördaren” – och europeiska hem, arbetsplatser och skolor är inte byggda för dessa temperaturer”, skriver han på X.
I exempelvis Frankrike har 1 000 fler dödsfall än normalt ägt rum sedan 24 juni, de flesta av dem bland personer över 65 år som bor ensamma. Också flera småbarn finns bland offren. Samma situation råder i hela Mellan- och Sydeuropa: i Spanien har 200 människor dött av värmen, och nödsamtalen till räddningstjänsten har skjutit i höjden överallt. Skogsbränder har brutit ut i sviterna av åskväder och allmänna kommunikationer har drabbats. Kärnkraftverk har fått stänga ner eftersom kylvattnet från reaktorerna inte kan tas omhand i de varma vattendragen dit det leds.
Nu är extremvärmen på väg österut och i Ungern väntas temperaturen passera 40-gradersstrecket under de kommande dagarna. I Västeuropa väntar nu istället skyfall och översvämningar.
Det nya normala?
Det är ingen tvekan om att klimatförändringarna ligger bakom den överväldigande hettan. Den pågående rekordvärmeböljan i Europa hade varit omöjlig för bara 50 år sen faststlår en ny rapport från forskarnätverket World Weather Attribution. Enligt WWA är det helt enkelt uteslutet att Europa för femtio år sedan skulle ha kunnat drabbats av en så kraftig värmebölja. Forskarnätverket utesluter att rekordvärmen kan bero på naturliga klimatvariationer.
– Jag tänker att vi klimatforskare börjar låta som trasiga grammofonskivor med samma svar år efter år om allt värre extremvärme: ”Ja, det är klimatförändringar. Ja, de beror på oss och våra klimatutsläpp. Och ja, vi har lösningarna, men agerar för långsamt”, säger Friederike Otto, klimatprofessor vid Imperial College i London och ansvarig för studien.
Klimatutsläppen
Vad klimatprofessorn menar är att utsläppen av växthusgaser som koldioxid och metan ligger bakom klimatförändringarna och att de är vårt industrialiserade samhälles verk, en sanning som accepteras av alla utom ett fåtal klimatförnekare. Och att forskarna varnat är också sant – många studier och FN-uttalanden har refererats i Riktpunkt, och likaså har vi konstaterat att varningarna förklingat ohörda.
Det är inte heller enkelt att kämpa för grönare energi och hållbara lösningar i det samhälle vi lever i: om man exempelvis vill ersätta oljan med vind- eller solkraft hamnar man i en strid mellan olika delar av kapitalet som alla vill säkra sin vinning och som inte kommer att sky några medel för att göra det. De så kallade gröna energiformerna är naturligtvis ”bättre” eller ”hållbarare” än de fossila, men att låta klimatkampen handla om detta blir att föra fram vissa delar av kapitalet på ett massivt sätt.
Om inget annat förändras i samhället innebär en framgång för den gröna tekniken att arbetarklassen får betala förändringen med en fördyring av el, bensin, mat och andra förnödenheter som tillverkas eller transporteras med fossil energi idag. Samtidigt kan fossiljättarna naturligtvis inte tvingas bort så länge de kan mjölka ut en vinst ur sin teknik. Vad man åstadkommer blir alltså bara en omfördelning som ökar profiten för delar av kapitalet och minskar den för andra, alltsammans på vanliga människors bekostnad. Och dessutom säger man samtidigt att det är omöjligt att använda fossil energi på ett hållbart sätt – att det är omöjligt att förändra samhället så att vi inte överproducerar för att fylla kapitalets konton, och inte tvingas till skräpproduktion och -konsumtion i en ändlös cirkel där arbetarna utsugs i båda leden. Att bara vända sig mot den fossila energin är att säga att man inte tror på ett samhälle som byggs för människan och inte för profiten.
Därför är SKP:s miljöprogram bra läsning i den svettiga hängmattan denna sommar, och vi bjuder på ett smakprov:
Lösningen består framför allt i att våga ifrågasätta typen av produktion och dess mängd. I en socialistisk ekonomi måste man ifrågasätta både massproduktion och masstransport av meningslösa ting, från små plastleksaker till mobilskal av tusen olika slag, och vidare till modekläder och elektronik som inte kan lagas när den går sönder. Vi måste våga diskutera vad som är kvalitet – är det att alla skolbarn har datorer? Eller är det att de har fler lärare? Varför måste allting alltid köpas nytt, medan fjolårets saker läggs i sopstationens deponi – ska vi inte sluta vara konsumtionsboskap åt kapitalet? Att med bästa möjliga teknik och framsynt forskning skapa en planekonomi, att bygga en gemensam hållbar produktion och konsumtion med helt nya definitioner av kvalitet och ett gott liv låter oss minska påverkan på klimatet till hanterliga nivåer.
