UTRIKES Den rikaste procenten av USA befolkning kontrollerar omkring 31,9 procent av hushållens samlade nettoförmögenhet rapporterar Dialectic. Samtidigt äger den fattigaste halvan av befolkningen endast en mycket liten del av rikedomarna.
Federal Reserves fördelningsstatistik visar en lång utveckling mot allt större koncentration av ägandet. Sedan slutet av 1980-talet har den rikaste procentens andel ökat kraftigt, medan stora delar av befolkningen fått se sin relativa del av förmögenheten minska.
Denna utveckling beskrivs ofta som “ojämlikhet”.
Begreppet är korrekt men otillräckligt.
Det låter som om samhällets rikedomar först skapats någonstans och sedan råkat fördelas ojämnt. Marxismen börjar på en annan plats: hur produceras rikedomen och vem har makten att tillägna sig den?
Arbetarklassen producerar samhällets varor och tjänster. Den driver fabriker, transporter, vård, handel, teknik och administration. Men produktionsmedlen ägs av en liten klass, som genom detta ägande tillägnar sig resultatet av andras arbete.
Den växande förmögenhetskoncentrationen är därför inte en olycka som uppstått efter produktionen. Den växer ur själva kapitalförhållandet.
De rikaste äger aktier, företag och andra tillgångar vars värde växer när arbetets produktivitet och företagens vinster ökar. Arbetaren äger i bästa fall sin bostad, ett mindre pensionssparande och några begränsade besparingar.
När börsen stiger blir kapitalägarna rikare.
När bostadskostnaderna stiger får arbetaren en högre boendekostnad.
När krisen kommer har den rike en portfölj att omplacera. Arbetaren riskerar sitt jobb och sitt hem.
Det är därför missvisande när den borgerliga politiken talar om att alla är “investerare” eftersom människor kanske har pensionspengar på börsen. Kontroll över några fondandelar är inte samma sak som kontroll över banker, företag och kapitalflöden.
En klass äger för att leva.
En annan klass arbetar för att leva.
USA visar denna motsättning i sin mest utvecklade form. Landet producerar enorma rikedomar, men bostadslöshet, sjukvårdsskulder och matosäkerhet finns sida vid sida med biljonförmögenheter.
Problemet är inte att några personer varit ovanligt duktiga på att spara pengar. Problemet är att samhälleligt arbete omvandlas till privat makt.
Därför kan förmögenhetskoncentrationen inte lösas enbart genom att be de rikaste att vara mer generösa. Arbetarklassen behöver angripa ägandeförhållandet självt.
Så länge en liten klass äger produktionsmedlen kommer rikedomen att fortsätta strömma uppåt. Klassamhällets matematik är skriven i själva ägandet.
