PARTIET, HISTORIA Under andra världskriget upprättades i Sverige 28 interneringsläger där man i första hand fängslade SKP-medlemmar, men även andra kända antinazister såsom fackföreningsfolk och syndikalister. Man fängslade även utländska människor som, liksom övriga fångar, uppfattades som en fara för rikets säkerhet av den svenska samlingsregeringen . År 1941 fängslade man bl. a. 150 tyska desertörer som flytt Nazitysklands krigsmaskin. Dessa överlämnades till Tyskland där de omedelbart blev arkebuserade. Utlämningsordern skrevs under av socialminister Gustav Möller.
Dessa fångläger upprättades på initiativ av det svenska socialdepartementet med socialminister Gustav Möller och departementssekreteraren Tage Erlander. Fångarna fängslades utan några som helst rättigheter och utan domstolsbeslut.
Socialdepartementet upprättade en lista på 100 000 SKP medlemmar och sympatisörer som tilltänkta fångar. Det mest kända av dessa fångläger är Storsien utanför Kalix. Detta läger upprättades för SKP-tidningen Norrskensflammans personal. Ett annat läger fanns i Lövnäsvallen utanför Sveg där bl.a. SKP-legendaren Knut Olsson satt fängslad. Lägren fanns lite varstans i Sverige, bla i Långsmora och Smedsbro i Dalarna, Rengsjö i Hälsingland och Grytan strax utanför Östersund. Det fanns även ett läger enbart för kvinnor i Tjörnarp i Skåne. Totalt fängslades det 1 500 personer där de yngsta var 15 år gamla.
Under dagtid måste fångarna sysselsättas. I Storsien blev fångarna sysselsatta med att gräva gropar i marken. Groparna skulle vara 2 meter långa, 1 meter breda och minst 1,8 meter djupa. Man fick alltså gräva sina egna gravar. I lägret i Lövnäsvallen fick fångarna bygga en väg som inte började någonstans och inte heller ledde någonstans. I början av 80-talet var vi några kommunister som besökte Lövnäsvallen, då vi var nyfikna på att se vägen utan början eller slut. När vi var i Lövnäsvallen för att söka efter denna väg mötte vi en äldre bybo som undrade vad vi sökte. Han berättade då att han mycket väl mindes fånglägret i byn. Han nämnde speciellt redaktören från Stockholm, Knut Olsson. Han berättade vidare att det var absolut förbjudet för fångarna att lyssna på radions nyhetssändningar samt att läsa tidningar. När nyhetssändningarna sändes öppnade alla bybor sina fönster på vid gavel samt vred upp volymen på högsta nivå. På den tiden fanns det kor i varje gård och fångarna hämtade mjölk hos byborna. När mjölken skulle hämtas lade byborna alltid tidningar under locket på mjölk krukan. Solidariteten med fångarna var total. Lövnäsvallen ligger i närheten av det av tyskarna ockuperade Norge. Man var 1941 rädd för att Tyskland även skulle ockupera Sverige och vad som då skulle hända med fångarna. Samlingsregeringens förhoppning var naturligvis att de svenska myndigheterna skulle kunna överlämna fångarna direkt till Gestapo. Förhoppningen var då att nazisterna skulle blidkas. Vi frågade om det fanns någon flyktplan – jo det fanns det men den var hemlig. Vad bestod den i undrade vi, och fick 1982 svaret att den var hemlig. Punkt slut.
Lägren började att avvecklas 1943 efter slaget vid Stalingrad när Sovjetunionens röda armé malde ner de tyska ockupanterna och alla förstod att Nazityskland skullle förlora kriget. När lägren började avvecklas brändes all skriftlig dokumentation om lägren. Tanken var då att lägren skulle falla i glömska utan besvärlig forskning om den svenska krigshistorien. Kvar blev enbart fångarnas egna berättelser. Det sista fånglägret lades ned så sent som 1948.
Lars Lundberg
SKP Härjedalen
