UTRIKES FACKLIGT Indiska fackförbund och bondeorganisationer samlades den 29 juli till en nationell konvention i Talkatora Stadium i New Delhi. Konventionen organiserades gemensamt av landets centrala fackliga organisationer och Samyukta Kisan Morcha, SKM, och antog en deklaration om fortsatt samordnad kamp för arbetare, bönder, landsbygdsbefolkning och unga. Den 10 augusti planeras decentraliserade protester över hela landet.
Konventionen bygger vidare på den samordning mellan fackliga organisationer och bonderörelsen som stärkts sedan den första gemensamma konventionen 2023. Bakgrunden är att kapitalets offensiv i Indien inte begränsas till en sektor. Arbetare drabbas av arbetsrättsliga försämringar, otrygga anställningar, låga löner och arbetslöshet. Småbönder och landsbygdsbefolkning pressas av skulder, marknadsberoende, prisfluktuationer och en jordbrukspolitik som gynnar större kapitalintressen. När dessa konflikter möts i gemensam organisering blir det svårare för staten att isolera dem som separata “yrkesfrågor”.
Det är viktigt att inte tala om bönderna som en enhetlig klass. Indiens landsbygd rymmer både större jordägare, småbönder, arrendatorer, jordlösa lantarbetare och migrantarbetare som rör sig mellan by och stad. Men just därför är alliansen mellan fackföreningar och bondeorganisationer politiskt betydelsefull. Den kan samla de grupper som lever av eget och andras arbete mot de företag och statliga reformer som vill göra arbetskraft, jordbruk och offentliga system mer tillgängliga för kapitalets behov.
Deklarationens krav på starkare arbetsrätt, utbyggd social trygghet, anständiga löner och jobbskapande visar att rörelsen riktar sig mot själva reproduktionen av arbetarklassens liv. Det handlar om möjligheten att arbeta, leva, försörja familjen, få skydd vid sjukdom och arbetslöshet och slippa kastas mellan låglönearbete, skuldsatt jordbruk och osäker migration. När facken dessutom kräver att Indien ratificerar ILO-konventionerna 87 och 98 om föreningsfrihet och kollektiv förhandlingsrätt, liksom konventionerna 190 och 189, kopplas den nationella kampen till internationella minimikrav för arbetarklassens organisering.
Konventionen lyfte också ungdomsarbetslöshet, kvinnors arbete och teknologisk utveckling. Dessa frågor är nära förbundna. Unga människor möter en arbetsmarknad där tillväxt ofta inte betyder trygga jobb. Kvinnor bär både lönearbete och obetalt reproduktivt arbete. Ny teknik och artificiell intelligens kan användas för att minska slitsamt arbete, men under kapitalets kontroll används den lika ofta för att ersätta, kontrollera och disciplinera arbetskraft.
Den indiska konventionen visar därför en central strategisk lärdom: arbetarklassen kan inte försvara sig sektor för sektor medan kapitalet samordnar sin offensiv över jordbruk, industri, tjänster, arbetsrätt och statliga reformer. När arbetare och fattiga bönder agerar gemensamt angriper de den pro-korporativa politiken vid flera av dess materiella rötter. Det är denna samordning, mellan fabrik, kontor, fält, by och stad, som kan ge motståndet en verklig nationell tyngd.
