UTRIKES FACKLIGT UNI Europa välkomnar delar av ett läckt förslag till en ny EU-förordning om offentlig upphandling, men varnar för att texten fortfarande saknar tydliga garantier för kollektivavtal och nationellt starkare sociala regler. Förslaget skulle ersätta tre nuvarande EU-direktiv och förändra hur myndigheter, kommuner och andra offentliga organ köper tjänster och varor.
En viktig förändring är att det bästa förhållandet mellan pris och kvalitet föreslås bli normal metod vid upphandling, i stället för att kontrakten i praktiken alltför ofta avgörs av det lägsta priset. Kvalitet skulle få en minsta vikt på 30 procent och 50 procent i arbetsintensiva branscher som städning och bevakning. Förslaget erkänner även att villkoren för de anställda som utför ett kontrakt kan kopplas till upphandlingens föremål.
Det är ett steg framåt eftersom lönen utgör en stor del av kostnaden inom städning, bevakning och andra personalintensiva tjänster. När offentliga myndigheter väljer det billigaste anbudet konkurrerar företagen sällan genom några tekniska underverk. De konkurrerar genom bemanning, arbetstempo, löner, arbetstider och anställningsvillkor. Ett pressat anbud blir på arbetsplatsen färre städare per byggnad, större bevakningsområden, otryggare anställningar och mindre tid för varje arbetsuppgift.
Offentlig upphandling är därmed ingen neutral administrativ procedur. Den avgör hur stora summor av arbetarnas gemensamma skattemedel fördelas och vilka företag, arbetsmetoder och anställningsvillkor som gynnas. När offentliga pengar går till företag som saknar kollektivavtal eller bygger sina anbud på lägre arbetskostnader används staten aktivt för att belöna lönedumpning och försvaga de arbetsplatser där arbetarna har organiserat fram bättre villkor.
Det är därför positivt och nödvändigt att fackföreningsrörelsen ingriper i frågor om offentlig upphandling. Fackets uppgift kan inte begränsas till den lön som redan står på arbetarnas lönebesked. Upphandlingar påverkar arbetarnas liv direkt genom bemanning, löner och arbetsmiljö, men också indirekt genom hur skattemedel används och vilka privata intressen som får tillgång till dem. Kampen om de offentliga kontrakten är därför en del av klasskampen om samhällets samlade resurser.
UNI Europas viktigaste invändning är att kollektivavtalen inte uttryckligen ges en trygg och gynnad ställning i förslaget. Om myndigheter inte tydligt får kräva att leverantörer följer relevanta kollektivavtal kan sådana villkor fortfarande angripas som diskriminerande eller som krav som ligger utanför själva kontraktet. Företag som betalar avtalsenliga löner riskerar därmed att även fortsättningsvis bli underbjudna av företag som konkurrerar genom sämre villkor.
Detta står också i motsättning till EU uttalade ambition att öka kollektivavtalstäckningen. Enligt EU minimilönedirektiv måste medlemsstater där täckningsgraden understiger 80 procent skapa möjliggörande villkor och anta en handlingsplan för att stärka kollektivavtalsförhandlingarna. Ett sådant mål kan inte uppnås genom allmänna uppmaningar samtidigt som upphandlingssystemet belönar arbetsköpare som står utanför kollektivavtalen.
Facket varnar också för valet av en direkt tillämplig förordning. De nuvarande direktiven ger medlemsstaterna ett visst utrymme att införa starkare nationella modeller, exempelvis regler om kollektivavtalsenliga villkor. Om den nya förordningen blir ett gemensamt tak i stället för ett socialt golv kan länder som vill gå längre hindras från att använda offentlig upphandling för att förstärka sina arbetsmarknadsmodeller.
Men samtidigt som fackföreningarnas kamp måste stödjas får arbetarna inte hysa några illusioner om reformernas räckvidd. En bättre upphandlingslag kan försvåra lönedumpning, ge kollektivavtalen en starkare ställning och förbättra villkoren för många arbetare. Sådana förbättringar är verkliga och värda att kämpa för. Men de upphäver inte det kapitalistiska produktionssätt som ständigt återskapar pressen på löner, bemanning och arbetsvillkor.
Så länge företagen drivs för privat vinst och konkurrerar om kontrakt måste varje arbetsköpare försöka sänka sina kostnader och öka det mervärde som pressas ur arbetarna. Om en form av underbud förbjuds söker kapitalet andra vägar: genom underleverantörer, falska egenföretagare, osäkra anställningar, intensifierat arbetstempo, manipulerad tidsredovisning eller krav som är svåra för myndigheterna att kontrollera. Det beror inte främst på att enskilda företagare är ovanligt omoraliska, utan på att konkurrensen och vinstintresset belönar dem som lyckas flytta kostnaderna till arbetarna och samhället.
Även själva upphandlingssystemet uttrycker denna motsättning. Det offentliga samlar genom skatterna in en del av de värden som arbetarklassen har skapat och använder sedan dessa medel för att köpa tjänster från privata företag. Därmed får kapitalet ännu en möjlighet att omvandla arbetarnas gemensamma resurser till privat profit. Reglerna kan begränsa de värsta följderna, men de förändrar inte detta grundläggande förhållande.
Samma sak gäller korruptionen. Skärpta lagar, kontroller och offentlig insyn kan begränsa mutor, vänskapskontrakt och manipulation av upphandlingar. Men så länge enorma ekonomiska värden står på spel och privata företag kan berika sina ägare genom tillgång till offentliga kontrakt kommer det också att finnas materiella drivkrafter att påverka beslutsfattare, kringgå regler och dölja verkliga arbetsvillkor.
Korruption kan därför inte förklaras enbart med individuell girighet eller med att vissa människor vill ha mer än de behöver. Den får näring av privat ägande, konkurrens, möjligheten att samla rikedom, privilegier för beslutsfattare och avståndet mellan dem som fattar besluten och de arbetare som får bära konsekvenserna. Även efter ett socialistiskt maktövertagande skulle sådana vanor och motsättningar inte försvinna över en natt.
Först när de avgörande produktionsmedlen underställs arbetarklassens kollektiva makt och produktionen organiseras efter samhälleliga behov i stället för privat vinst kan korruptionens materiella grund stegvis försvagas. Det kräver samtidigt verklig arbetarkontroll, full insyn, valbara och återkallbara företrädare, avskaffade ekonomiska privilegier och ansvar inför dem som arbetar. Röda flaggor eller statligt ägande utan arbetarmakt är inte tillräckligt.
Konflikten om upphandlingslagen visar hur klasskampen förs även genom juridiska och administrativa regler. Beslut om procentsatser, tilldelningskriterier och rättsliga formuleringar omvandlas senare till löner, bemanning och arbetsbelastning för hundratusentals arbetare. Därför måste den fackliga kampen för kollektivavtal och bättre upphandlingsregler föras konsekvent.
Men målet kan inte stanna vid att göra kapitalismen något mindre skadlig eller staten till en något bättre beställare. Arbetarklassens uppgift är att avskaffa det system där människors arbete och gemensamma skattemedel används för privat berikning. Först när produktionen, tjänsterna och samhällets resurser står under arbetarklassens makt kan vinstintresset upphöra att styra och arbetarnas behov bli utgångspunkten för samhällsutvecklingen.
