UTRIKES FACKLIGT De marockanska fackliga centralorganisationerna UMT och CDT kräver starkare regler om företags ansvar för mänskliga och fackliga rättigheter samt rättvisare villkor i den internationella handeln. Kraven lyftes under ett besök av IndustriALL i Marocko den 14–17 juli, där fackliga företrädare från bland annat fordons-, flyg-, gruv-, textil-, kemi- och energisektorerna diskuterade investeringar, leverantörskedjor och försämrade fackliga friheter.
Marocko har blivit en viktig plattform för internationell industriproduktion. Närheten till Europa, moderniserade hamnar och transporter samt statliga investeringsincitament har lockat koncerner som Renault, Stellantis, Airbus och Safran. Fordonsdelar, flygkomponenter, textilier och andra industrivaror kan produceras nära den europeiska marknaden med lägre arbetskostnader än i många av koncernernas traditionella produktionsländer.
Utländska investeringar kan skapa arbetstillfällen och bygga industriell kapacitet, men de innebär inte automatiskt social utveckling. Om investeringarna bygger på låga löner, skatteförmåner, svag facklig organisering och en produktion som främst består av montering åt utländska koncerner kan stora exportvolymer samexistera med begränsad lokal kontroll och en låg andel av det skapade värdet. Fabrikerna ligger i Marocko, medan strategiska beslut, patent, inköp, försäljningskanaler och en stor del av vinsterna kontrolleras någon annanstans.
Det är mot denna bakgrund som facken vill använda regler om tillbörlig aktsamhet, så kallad due diligence, i organisering och kollektivavtalsarbete. Tanken är att multinationella företag och deras beställare ska kunna hållas ansvariga för arbetsvillkor och rättighetsbrott i hela leverantörskedjan, inte bara i de bolag som de direkt äger. Om en europeisk fordonskoncern köper komponenter från en marockansk leverantör ska den inte kunna dra nytta av låga priser och samtidigt hävda att löner, uppsägningar och föreningsfrihet enbart är den lokala arbetsköparens ansvar.
Dessa krav är både rimliga och nödvändiga. Fackföreningar måste använda varje tillgängligt medel för att försvara arbetarna, förbättra arbetsvillkoren och göra det svårare för internationella koncerner att gömma exploateringen bakom långa kedjor av dotterbolag, underleverantörer och bemanningsföretag. Regler som gör huvudföretagen ansvariga kan ge arbetarna ytterligare verktyg i organiseringen och förhindra att kapitalet helt obehindrat flyttar ansvaret nedåt i leverantörskedjan.
Men regler om företagsansvar har bara verkligt värde om de är bindande och kan användas av arbetarna själva. Frivilliga hållbarhetsrapporter, interna revisioner och uppförandekoder har länge gjort det möjligt för koncerner att visa upp etiska ambitioner utan att makten på arbetsplatserna förändras. En inspektion som organiseras eller finansieras av företaget kan inte ersätta ett fack som har tillträde till arbetsplatsen, rätt att tala ostört med arbetarna och styrka att förhandla kollektivt.
Den svaga föreningsfriheten och tillbakagången i den sociala dialogen blir därför centrala hinder. Det går inte att bygga ansvarsfulla leverantörskedjor samtidigt som arbetare möter svårigheter att organisera sig och arbetsköpare kan avvisa verkliga förhandlingar. Arbetarnas egna organisationer är den mest omedelbara kontrollen av vad som faktiskt sker i fabrikerna. Utan dem riskerar due diligence att bli ytterligare ett system där företagen granskar, betygsätter och slutligen godkänner sig själva.
Fackens krav på rättvis handel måste också förstås materiellt. Marocko behöver internationell handel, men landets roll kan inte begränsas till att erbjuda billig arbetskraft, mark, energi och infrastruktur åt utländska monopol. Handelspolitiken måste bidra till lokal förädling, teknisk utveckling, stabila arbeten och större kontroll över industrins värdekedjor. Annars blir landets viktigaste konkurrensfördel i praktiken arbetarnas lägre löner och svagare rättigheter.
Samtidigt räcker det inte att en större del av produktionen eller vinsten stannar inom landets gränser. Om fabrikerna, bankerna, gruvorna och transporterna fortfarande kontrolleras av privata kapitalägare innebär ökad lokal förädling inte automatiskt ökad makt för arbetarklassen. En inhemsk kapitalist exploaterar inte mindre därför att han har marockanskt medborgarskap, och en nationell borgarklass kan lika väl som ett utländskt monopol bygga sin rikedom på låga löner och hårdare arbetstempo.
Den kommande fotbolls-VM-turneringen och den fortsatta industriella expansionen kommer att öka investeringarna och arbetskraftsbehovet. Facken kräver därför att organisering, kollektivavtal och säkra villkor byggs in från början, i stället för att behandlas som problem efter att projekten redan har genomförts. Offentliga incitament och statligt finansierad infrastruktur ska inte ges till företag utan motsvarande krav på arbetsrätt, anställningstrygghet och samhällelig nytta.
Även här måste dock reformernas gränser vara tydliga. Staten kan ställa sociala villkor, kräva rapportering och hota med böter, men den verkar fortfarande inom en ekonomi där investeringarna görs för profit. Regeringar som vill locka kapital ställs i konkurrens med andra länder och pressas därför att erbjuda skatteförmåner, billig mark, flexibel arbetskraft och svagare regler. Samma kapital som i ett skede accepterar nya krav kan i nästa hota att flytta produktionen, byta underleverantör eller lägga investeringarna i ett annat land.
Kapitalet kommer dessutom att försöka kringgå varje ny begränsning. Ansvar kan döljas genom fler underleverantörsled, kortare kontrakt, bemanningsföretag, falska egenföretagare och formellt självständiga leverantörer som i praktiken är helt beroende av en enda koncern. Det har skett tidigare och kommer att fortsätta så länge lägre arbetskostnader innebär högre vinster. Problemet ligger därför inte endast i att reglerna är svaga, utan i den kapitalistiska konkurrens som ständigt driver företagen att pressa kostnaderna på arbetarnas bekostnad.
Tillbörlig aktsamhet kan begränsa vissa övergrepp, men den kan inte upphäva utsugningen. Även den arbetsköpare som följer lagen, erkänner facket och respekterar kollektivavtalet tillägnar sig det överskott som arbetarna producerar. Exploateringen upphör inte när den regleras bättre. Förhållandet mellan kapital och lönearbete består, liksom ägarnas rätt att bestämma över produktionen, investeringarna och de värden som arbetarna skapar.
Inte heller en mer ”rättvis” internationell handel kan göra den imperialistiska världsmarknaden jämlik. De starkaste monopolen kontrollerar teknologi, finansiering, patent, varumärken och tillgången till de största marknaderna. Därigenom kan de diktera priser och villkor även när själva produktionen har flyttats till länder med lägre löner. Så länge produktionsmedlen ägs av kapitalet kommer industrins geografiska expansion främst att organiseras efter var vinsten är störst, inte efter var människors behov är störst.
UMT och CDT krav uttrycker därför en viktig och nödvändig facklig kamp. Genom organisering över företag och leverantörskedjor kan arbetarna vinna högre löner, bättre säkerhet och starkare kollektivavtal. I denna kamp utvecklas också arbetarnas sammanhållning, erfarenhet och medvetande om sina gemensamma intressen. Ingen sådan förbättring ska avfärdas med hänvisning till att den inte omedelbart avskaffar kapitalismen.
Men kampen får inte stanna vid en förhoppning om att de multinationella företagen ska bli ansvarstagande eller att handeln ska kunna befrias från kapitalets lagar genom bättre formuleringar. Kapitalets natur förändras inte genom uppförandekoder. Dess mål förblir att förvandla arbetarnas arbete till privat vinst och att föra denna vinst dit avkastningen är störst.
Den avgörande frågan är därför inte bara vilka villkor som ska gälla för de utländska investeringarna, utan vem som äger och kontrollerar produktionen. Först när fabrikerna, gruvorna, energin, transporterna och de avgörande produktionsmedlen underställs arbetarklassens makt kan produktionen planeras efter samhällets behov i stället för de internationella monopolens lönsamhet.
Den fackliga kampen mot övergrepp i leverantörskedjorna måste därför förenas med kampen mot det system som skapar dessa kedjor och gör exploateringen lönsam. Målet kan inte vara att Marocko ska bli en något bättre reglerad låglöneplattform, utan att arbetarna själva tar makten över den industri och det värde som deras arbete skapar.
