UTRIKES Omkring 39 procent av amerikanerna kan tänka sig att överväga en självutnämnd demokratisk socialist som presidentkandidat, enligt en undersökning från Washington Post och Ipsos. Bland personer under 30 år är andelen 46 procent och bland demokratiska väljare omkring tre fjärdedelar.
Resultatet är anmärkningsvärt i ett land där staten, medierna och utbildningssystemet under generationer bedrivit en omfattande antikommunistisk kampanj. Socialism har kopplats samman med diktatur, fattigdom och utländska fiender, samtidigt som även begränsade krav på offentlig sjukvård eller starkare fackföreningar regelbundet beskrivits som kommunistiska.
Att så många trots detta är öppna för en socialistiskt betecknad kandidat visar att kapitalismens legitimitet försvagats. Unga människor möter höga hyror, studieskulder, osäkra anställningar och sjukvårdskostnader samtidigt som teknik- och finansmiljardärer samlar rikedomar utan historiskt motstycke. Den amerikanska drömmen om att hårt arbete automatiskt leder till social trygghet motsägs allt tydligare av vardagen.
Men undersökningen visar inte att fyra av tio amerikaner har utvecklat ett marxistiskt medvetande. Begreppet demokratisk socialism är mycket brett och oklart. För vissa betyder det offentlig sjukvård och högre skatter för de rika, för andra starkare fackliga rättigheter eller nordisk välfärdspolitik. Endast en mindre del förknippar det med att arbetarklassen ska överta produktionsmedlen och ersätta kapitalismen.
Denna oklarhet är både en styrka och en begränsning. Den gör det möjligt för sociala krav att vinna stöd utan att omedelbart stoppas av den gamla antikommunismen. Samtidigt kan missnöjet fångas inom Demokratiska partiet och omvandlas till valkampanjer som inte bryter med kapitalets makt.
Demokraterna är ett borgerligt parti som finansieras av företag, förvaltar USA imperialistiska stat och försvarar det privata ägandet av ekonomins avgörande delar. Att vänsterkandidater kan vinna primärval förändrar inte denna klasskaraktär. Partiapparaten kan tolerera radikal retorik så länge den kanaliserar arbetare och unga tillbaka in i en struktur som kapitalet i sista hand kontrollerar.
Detta har varit den reformistiska vänsterns återkommande problem. Kampanjer skapar entusiasm kring sjukvård, bostäder och löner, men när de underordnas Demokratiska partiets enhet reduceras kraven, kompromissas bort eller skjuts på framtiden. Arbetarklassens självständiga organisering ersätts av uppmaningen att rösta på nästa kandidat.
Samtidigt vore det fel att avfärda utvecklingen. Att socialism åter diskuteras av miljoner människor öppnar ett ideologiskt utrymme som den amerikanska härskande klassen länge försökt stänga. Republikanernas alltmer hysteriska varningar för kommunism visar att även de förstår att den gamla politiska ordningen förlorar sitt grepp.
Frågan är därför vad som fyller ordet socialism med innehåll. Om det begränsas till ett vänligare förvaltande av samma monopol, banker och militärapparat kommer missnöjet åter att leda till besvikelse. Om det förenas med facklig kamp, självständig arbetarorganisation och ett program för att överföra produktionsmakten till arbetarklassen kan den växande öppenheten utvecklas till något betydligt större än en opinionssiffra.
