UTRIKES Omkring 3,4 miljarder människor lever i länder som betalar mer i räntor på statsskulden än de lägger på antingen utbildning eller hälsovård. Enligt FN handels- och utvecklingsorgan UNCTAD gäller detta 54 länder, samtidigt som utvecklingsländernas externa skulder har nått rekordnivåer.
Skuldkrisen innebär inte bara att siffror flyttas mellan statliga konton. Varje räntebetalning binder resurser som annars hade kunnat användas till skolor, sjukhus, löner, bostäder, vattenförsörjning och klimatanpassning. När räntorna prioriteras får lärare arbeta i överfulla klassrum, vårdinrättningar sakna utrustning och familjer själva bära kostnader som staten inte längre täcker.
De fattigare länderna lånar dessutom under helt andra villkor än de rika kapitalistiska staterna. Afrikanska och andra utvecklingsländer möter högre riskpremier, dyrare valutor och större beroende av utländska kreditgivare. Länder som redan har små offentliga budgetar tvingas därmed betala en större andel av sina inkomster till banker, obligationsägare och internationella finansinstitutioner.
Detta presenteras ofta som resultatet av dålig ekonomisk förvaltning i de skuldsatta länderna. Korruption, kapitalflykt och den lokala härskande klassens politik spelar utan tvekan en betydande roll. Men skuldsystemet kan inte förstås utan kolonialismens och imperialismens ekonomiska arv.
Många länder har ekonomier som fortfarande är inriktade på export av ett fåtal råvaror, medan industriella produkter, teknik och kapitalvaror importeras till högre priser. När råvarupriser faller, dollarn stärks eller räntorna höjs i USA ökar skuldbördan snabbt, trots att besluten fattats långt utanför de skuldsatta ländernas kontroll.
Den lokala borgarklassen är samtidigt en del av systemet. Den lånar för stora projekt, garanterar utländska investeringar och för över kapital till säkra tillgångar utomlands, medan arbetarna får betala skulden genom skatter, nedskärningar och dyrare offentliga tjänster. Imperialistiska kreditgivare och inhemska makthavare förenas i att lägga kostnaden på de arbetande massorna.
Skulden fungerar därmed som ett disciplinärt redskap. Regeringar pressas att privatisera offentlig verksamhet, minska subventioner, frysa löner och öppna marknader för utländskt kapital. Formellt är landet politiskt självständigt, men centrala delar av dess ekonomiska politik bestäms av vad kreditgivarna accepterar.
När FN konstaterar att miljarder människor berövas vård och utbildning handlar det därför inte om brist på global rikedom. Världsekonomin producerar mer än tillräckligt för att tillgodose grundläggande mänskliga behov. Problemet är att resurserna fördelas genom ett system där fordringsägarens rätt till ränta väger tyngre än barnets rätt till skola eller den sjukes rätt till behandling.
En verklig lösning kräver skuldavskrivningar, kontroll över kapitalflöden och att naturresurser och produktion används för den egna befolkningens behov. Utan ett brott med den imperialistiska finansordningen kommer nya lån fortsätta att betala gamla skulder, medan arbetarklassen och de fattiga görs till permanenta gäldenärer.
